BröllopsGuiden
18 aug 2008 01:40       8 svar    2632 klick

Nygift-- begravde min systerson:(

excalibu
Antal inlägg: 83
Loggade in: 24 sep 2009
Utloggad
Förlåt, men vet inte vad jag ska göra...tänkte väl ventilera några tankar samt hoppas på goda råd från er alla...
Är nygift, lite mer än en månad typ 6 veckor, men redan efter 2 1/2 vecka dog min ena systerson:( Har nu sista tiden bara gråtit, gråtit och gråtit....
känner mig "dum" mot min man...nygifta men jag har ingen ork..gråter och sover , har migrän och kräks...inte alls den "HONEYMOON" man tänkt sig:(
Min man är jättesnäll, tro inget annat..tröstar mig..stödjer oss alla och "ser till att saker " blir gjorda..
Men jag vill ju vara glad...är det i hjärtat..men sörjer min systerson..vilket jag behöver göra tills jag och min familj sörjt färdigt..
begravningen är nu över...så lite ljusare känns det....
men så mitt i storhandlingen ser jag något som påminner mig om honom och så brister jag i gråt...
försöker så för min man...& för alla i vår familj...framför allt för min syter & hennes man.
Har typ skuldkänslor..lycklig för att jag är nygift, förtvivlad för min systerson...
får dåligt samvete ...
så förrvirrad...så blandade känslor...
Någon som har ett vänligt ord att säga?
Någon med råd?
tack för att ni finns...
Ingen av oss är ensam:)
Lycka till er alla
CatharinaJimmi
Antal inlägg: 219
Loggade in: 22 aug 2010
Utloggad
Skrivet 18 aug 2008 07:39
Men vännen, du behöver utomstående hjälp.

Jag har mycket erfarenhet av människor i sorg då jag jobbar med vård i livets slutskede. Många anhöriga tycker att de kan prata med varandra men när vi bokar en tid så en kurator kan komma dit så visar det sig att anhöriga går ner på ett djupare plan i sina känslor och ventilerar mer med en kurator eller präst jämfört med att prata med andra anhöriga. De andra anhöriga kämpar oftast med sorgen på ett sätt medan en präst eller kurator är utomstående vilket inte begränsar anhöriga att delge sina innersta känslor eftersom det inte blir en belastning för en kurator på samma sätt som övriga familjen.

Det är många som inte vill träffa en kurator pga att det är pinsamt men jag har själv både kontakt med utomstående präst och kurator för att orka jobba med svårt sjuka.

Mitt råd är att du träffar en kurator. Försök hitta tillfällen då din systerson gav glädje och sist men inte minst. Det är tillåtet att skratta trots att du är ledsen, för jag vet att han ville att ni skulle vara glada.
Annisen82
Antal inlägg: 94
Loggade in: 02 jul 2009
Utloggad
Skrivet 18 aug 2008 07:43
Jag beklagar verkligen... Förstår att det måste kännas oerhört tungt just nu. Men du ska inte ha skuldkänslor för hur du känner det nu. Jag tror att din syster förstår att du känner en väldig lycka i ditt nya äktenskap, men det finns också plats för att sörja din systerson.
Det är väl konstigt hur livet fungerar. Flera gånger har jag själv undrat varför man aldrig kan få vara helt lycklig... 3 veckor innan vår son kom till världen gick min sambos mor bort. Det var jättejobbigt och tungt. Då hade man väldigt blandade känslor, sista tiden av graviditeten och den första tiden med babyn. Man kände stor lycka över barnet samtidigt som man bar på en stor sorg. Men det blir bättre med tiden, jag gav tid för att sörja men också för att glädjas. Det är viktigt att tillåta sig känna både och, vilket jag tror att ens nära förstår.
Skickar lite styrkekramar till dig och din familj! *hug*
gunnila
Antal inlägg: 106
Loggade in: 14 maj 2013
Utloggad
Skrivet 18 aug 2008 07:49
Snälla söta, ha inte dåligt samvete! Sorg och kärlek är troligen de starkaste känslor man kan ha, och båda behöver tid. Naturligtvis ska du vara lycklig som nygift, men lika naturligt är det att du ska sörja din systerson!
Jag har full förståelse för att känslorna krockar och skapar kaos, men försök att slappna av och bara "följ med" i känslostormarna utan att kämpa emot dem, så tror jag att sorgen kommer klinga av (för kärleken vill vi ha kvar!). Självfallet kommer saknaden efter din systerson finnas där i många år framöver, men det kommer göra allt mindre ont att tänka på honom, och sakta men säkert kommer du mest känna glädje över att du fick chansen att lära känna honom.
Det är möjligt att du tycker att allt jag säger är klichéartat och ekar ihåligt, men det här är mina erfarenheter.
Önskar dig allt gott och skickar en stor kram!
litenElin
Antal inlägg: 422
Loggade in: 03 sep 2011
Utloggad
Skrivet 18 aug 2008 10:46
Jag säger bara tid! Låt det ta tid! Jag beklagar verkligen, hemskt är det för livet borde inte vara så- barn ska inte försvinna inan deras föräldrar. punkt. Och när det väl händer skakar det om ens hela värld, alla närstående och även alla bekanta.
Och självklar är du lyckligare som aldrig förr i och med ditt bröllop.

Det jag kan råda dig med är som sagt att du ska låta det ta tid.. Gråt de tårar och sov den sömn du behöver. Din man kommer att finnas kvar, han förstår att det är svårt. Du kommer hinna mysa och ge honom den kärlek han är värd i massor med år. Han förstår att du behöver vara ledsen.

Som sagt.. Självklart måste du få vara lycklig också nu, men är det svårt, och det känns som ett tvång från dig själv (nu har jag gift mig, då måste jag ju iallafall vara liite glad..) så skjut fram det, ta det när du är redo.

Sen håller jag med, att prata med någon kan aldrig vara fel! Och du är väl mormon (Om jag inte minns fel), du kanske har någon utomstående inom församlingen du känner att du kan prata med!?

Varma kramar från Elin.
Vi finns här!!
jojoliten
Antal inlägg: 206
Loggade in: 27 feb 2020
Utloggad
Skrivet 18 aug 2008 11:11
Jag beklagar verkligen!

Du ska absolut inte ha skuldkänslor!

Min pappa gick bort i mitten av april och mitt sätt att hantera det är att försöka gå vidare som jag vet att han hade önskat.

Jag har gråtit och gråter än FLODER, det är som att någon skuit av en bit av mitt hjärta.

Det finns två sake som hjälpt mej:
1. Att prata med andra om honom (berätta om honom, hans personlighet och sjukdom).. dett gör att han (för mej iaf) lever vidare.. ist för att förneka hans existens.

2. Jag fick två olika brochyrer (ganska tjocka) från sjukhuset.. dom handade om hur jag går vidare och hur sorjen brukar fungera.. vilka känslor som dyker upp.

Det hjälpte mej för att förstå att mina känslor inte var unika utan fler har och känner sam jag.

Den tog upp när det brukar kännas lättare och när det brukar kännas tyngre igen.. det gorde mej mer förberedd.

Gå till närmaste sjukhus och fråga om några sådana skrifter. Dom hjälpte mej mer än jag trodde var möjligt!

jag känner med dej

man måste låta det ta sin tid

en bamsekram från mej till dej!
Muminmamman
Antal inlägg: 139
Loggade in: 02 jun 2009
Utloggad
Skrivet 18 aug 2008 12:32
Älskade du!
Vad fruktansvärt, alla styrkekramar till dig och familjen!

Jag är fullständigt övertygad om att din man inte förväntar sig något annat än sorgearbete nu. Han är väl medveten om att hans löfte till dig innefattade även svåra stunder, släpp alla andra tankar och skuldkänslor. Låt din man vara ditt stöd! Han vill vara ditt stöd!

Att ni har varandra är det du ska finna styrka i nu.
Kram kram Cecilia
Lena78
Antal inlägg: 92
Loggade in: 19 aug 2009
Utloggad
Skrivet 18 aug 2008 13:10
Jag beklagar verkligen din sorg.....
Både jag och min blivande man skickar dig en stor kram och hoppas att du snart kan försöka se nån ljusglimt.
Du och din blivande har ju hela livet på er att vara lyckliga tillsammans, men nu får man ju ta en dag i taget det är ok att vara ledsen.

Miljoner kramar till er och sköt om er.
Vänliga hälsningar
Lena
excalibu
Antal inlägg: 83
Loggade in: 24 sep 2009
Utloggad
Skrivet 18 aug 2008 18:48
Tack så jättemycket för alla råd och all kärlek.
det värmer att veta att vi inte är ensamma.

Jag vet att sorgen och smärtan går över , har tidigare förlorat en av mina systrar, hon var blott 25 år då hon dog..
Men jag saknade henne så på bröllopet... och så strax efter dör min andre systerson.
Ljusglimten finns att jag tror/ vet att min döde syster tar hand om honom.
Tills vi alla möts igen..

Stort tack till er alla, bamsekramar tillbaka till er.
Du måste vara inloggad för att svara på inlägget!