BröllopsGuiden

Solindas blogg

« Mars 2020 »
TI ON TO FR
24 25 26 27 28 29 1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31 1 2 3 4 5

POSTAT 2012-05-26 18:17:24

Bröllopsdagen!!! - del 2

På barnens väg till vigselplatsen går det nyinköpta corsaget sönder. Rosens skaft bryts av och rosen faller till marken. Sonen tar ledsamt upp blomman igen och går vidare. (På plats får han sedan hjälp att sätta fast den i säkerhetsnålen och corsaget ser ganska hyggligt ut!)

På vår väg mot samma plats samlar vi oss och inser att det inte kommer att bli någon mingelmusik till minglet, för vi har inte hunnit tillbaka till rummet för att hämta datorn - eller något annat heller för den delen. Och den där halvtimman vi hade planerat till oss själva försvann. En halvtimma vi tänkt ha för oss själva. En privat stund, en skål och en slurk bubbel för att stärka nerverna, en... 

Vi tycker det är bäst att svänga in på Festlokalen, som vi ändå passerar, för att informera att vi löser detta sedan efter vigseln och att allt är under kontroll! Som det varit under hela dagen!!! =)

Där möter vi min bror, aka vår Toastmaster (och kvällens snyggaste!!), som är supernervös. Men jag är lugn och glad och bara lite pirrig, och när han säger hur fina vi är då känns det bara ännu bättre!!
Han berättar att personalen har frågat honom om datorn och om musiken, något han inte haft koll på alls. Och han informerar också om att alla inte har kommit än, men vi vet inte vilka vi väntar på för värdparet har glömt sin gästlista.
Nåja, några extra minuter kan vi avvakta. Vigseln börjar ju inte utan oss i alla fall!
Och så fixar vi musik med lånade medel. Huxflux på banan igen. 

Så går toastmastern iväg för att meddela gästerna om att brudparet kommer strax, och vi går sakteliga mot vår entré. 
Jag minns att vi småpratade lite på vägen, men ingenting har riktigt fastnat hos mig. Troligen pratade vi om vilka gäster som kunde tänkas vara sena, om hur det gått i kontakten mellan fotografen och vigselförättaren som-inte-vill-bli-fotograferad-när-hon-pratar-för-det-blir-så-fula-grimager, och vilken väg vi ska ta bland alla stigar som ledde fram till Gatsebon. Det spelar mindre roll.
Vi närmar oss och alla personer vänder sig mot oss i fullständig tystnad. Jag hör inte ens trafiken som jag vet finns bakom häcken. Jag blir medveten om att vi valde att inte ha någon ingångsmusik.

Det var underbart att spana på alla gäster som stod där och väntade på oss. Det var så många som jag inte sett på så länge. Och en del som jag aldrig sett, men som jag kände igen från bilderna de skickade vid anmälan. Det krävdes viss självdisciplin för att fortsätta in i Gatsebon och inte stanna till och prata!

Och nu är vi på plats! Alla är på plats (tror vi)! Och det är nu det ska ske! 
Vi ska bli man och hustru!

Vigselförättaren talar. Vi har träffats innan så jag vet vad som komma skall. Jag tycker övergångarna mellan de olika delarna i ceremonin skulle varit mindre påkallade, men vem bryr sig egentligen... Det kommer några regnstänk och jag hoppas att vi inte kommer att bli dyngsura. Det blir vi inte, regnet håller upp igen. Jag lyssnar på texten. Hör orden och tänker på dess innebörd och känner att det här är på riktigt, på allvar. Frågar mig själv, vill jag fortsätta.
Hon uttalar L´s namn fel, men han säger Ja. Jag blir tillfrågad och undrar om rösten bär. Det gör den nog, för jag hör mig själv säga Ja.
Vi förklaras äkta makar!!

Vigselceremonin är över och vi vänder oss mot "publiken", mot våra gäster. Och en gång till blir jag medveten om att vi har valt att inte ha någon musik vid vigseln, för det är knäpptyst. Jag tror ingen vågar röra sig, än mindre säga något.
Så bryter toastmastern tysnaden och utbringar ett fyrfaldigt leve för brudparet. För oss! Och tystnaden är bruten! Ännu är det lite stelt, men nu vågar sig några fram för att krama och grattulera. Därefter växer en kö fram lång som en orm och alla kommer fram till oss, en i taget!!

Vi står nu vända bort från festlokalen och när vi denna gången vänder på oss är gästerna mer eller mindre försvunna. Jag är fortfarande varm, men en del gäster har nog tyckt att det blev lite ruggigt med regnet och dragit sig bort mot lokalens uteplats och hoppats på att få gå in. Men först blev det bröllopsskål i grön bål, snittar och mingel medans vi fotades ensamma och med våra familjer. Därefter deltog även vi i minglet.

Toastmastern påkallar uppmärksamhet och varnar för lååång bordsplacering och uppmanar alla som behöver att gå på toaletten. Sedan började "Tidslinjen"!
Alla hade uppmanats ta med sig ett minne om när de träffade någon av oss första gången. I tur och ordning skulle de sedan årsvis få placera sig vid borden utifrån denna tidslinje och såklart berätta om sitt minne för oss och för alla gästerna. Detta blev inte riktigt som vi tänkt. Toastmastern hade snappat upp att en del var oroliga över bordplaceringen och sa att man gärna fick sätta sig parvis. Detta var ett lyckat grepp i samlingen, men jag blev ändå lite besviken. På detta vis tappades flera små berättelser bort och vi som skulle placera oss på sluttampen men ändå mitt ibland gästerna blev kvar till sist och hamnade med ryggen till alla gäster. Så gick inte att ha det, bestämde vår toastmaster som ju själv gift sig bara 15 dagar tidigare! Så när vi var och plockade till oss av buffén ordnade han snabbt fram ett honörsbord till mig och min nyblivna make. Där kunde vi se ut över alla gäster och de kunde se oss.

Vi som inte ville ha något honörsbord!!!! 

Men vi blev ändå väldigt tacksamma för denna justering, för på detta vis fick vi en chans att prata med varandra lite emellanåt. Jag satte dock snabbt fram ett par stolar där gäster kunde sätta sig en stund var hos oss. Och fram kom de, men ingen satte sig. Stående pratade de en stund, och lämnade sedan plats för nästa...

Och så fick vi äntligen äta! Det hade ju inte blivit något att äta sedan vår tidiga frukost, trots att vi hade tänkt på detta i förväg. Det blev aldrig liksom tid över. Allt gick i ett, och i alla fall jag kände aldrig av någon hunger.

Men när jag fick se alla godsaker på bordet plockade jag mer eller mindre av allt. Det blev en rejält rågad tallrik! Och såå gott!
På detta följde tårtbuffén med bara en paus emellan. Och även den tallriken blev rågad. För tårtorna var också hemskt goda!! Vi hade helt klart gjort bra val och vi var supernöjda med dem! 

Och ju längre in på kvällen vi kom desto mer ökade tacksamheten till vår toastmaster som trots sin nervositet var helt fantastisk!!! 
Han fixade och ordnade i det tysta, såg till att hela kvällen flöt och att alla hade det bra! Talen blev väl fördelade trots svårigheten med buffé. Det gick utmärkt!

Åh, vilka tal! Så mycket känslor!
Vilka underbara människor som var där för att dela vår upplevelse!
Denna del av vår dag är helt omöjlig att beskriva. Jag känner bara stor kärlek och värme till alla de våra som står oss nära!! 

På kvällen blev det förstås dans också och den inleddes med en väl inövad vals som blev något stapplig på grund av obefintlig träning med klänning. Jag trampade på klänningen mest hela tiden, kom därför av mig och startade om med fel ben flera gånger. Tillslut kunde jag inte låta bli att bara skratta åt eländet! Och vi som hade övat!!

Konstigt nog fick vi massa en beröm och att det såg så fint ut! 
(Och på en lite grynig videoupptagning har jag sett att det inte såg så illa ut som jag föreställde mig. Men så värst vackert var det ju inte direkt.) 

Sen stuffade vi på och svängde varierande grad av lurviga (tror jag som i alla fall var mindre lurvig än vanligt dagen till ära!) ända tills folk inte orkade längre och tackade för sig. 

Och det gjorde även vi tillslut, tillsammans med en liten skara familj som sedan följde oss till hotellet. 

Då vi slutligen var ensamma bytte vi om till löst sittande morgonrockar, korkade upp vår sista och oöppnade flaska bubbel och skålade för oss!
Och vi konstaterade att allt inte gått som vi tänkt, men att allt ändå blivit helt fantastiskt! Att vi har en underbar familj och fantastiska vänner! Att ingen av oss hunnit provsmaka drinkarna eller snacksen som dukats fram under kvällen.
Och framför allt att vi båda två var supernöjda och ännu lyckligare!!