Malin
&
Lasse
Förlovning
Torsdagen den 23 december 2010 åkte Lasse iväg för att träna hos sjukgymnasten och han sa till mig att det skulle ta minst en timma. Sen skulle vi åka och handla inför julmiddagen.
Efter ungefär 40 minuter ringer Lasse och säger att jag ska komma ner för han vill att vi ska gå ut och gå på Strandpromenaden. Jag protesterar vilt för det är -11 grader kallt och gråmulet och det blåser. Lasse är ihärdig men jag säger att jag kommer ner, men bara om vi åker och handlar som planerat.  Jag går ner men Lasse kör naturligtvis ut till Strandpromenaden och vad har jag för alternativ då? Att sitta i bilen ensam och frysa, nej tack, då var det bättre att gå med. Men när vi kommer fram till själva promenadvägen är det inte skottat utan bara upptrampat en liten stig.  Nu kan vi alltså inte gå bredvid varandra och prata och jag inser att detta kommer att bli en lång promenad... Lasse säger att vi ska gå till högbron och vi knatar iväg. Jag går efter och muttrar för mig själv;
"Det ÄR inte kallt, det ÄR roligt". Lasse skrattar och tycker att jag ser ganska rolig ut där jag går och ser ut som ett åskmoln.
När vi väl kommer fram till bron börjar Lasse gå uppför den och jag tänker förskräckt för mig själv;
"Nej - han menade att vi skulle gå HELA träbron!!!"
men jag har ju inget val så jag knatar på efter Lasse och är lite smått irriterad så jag märker inte att Lasse stannar mitt på bron. När jag är nästan uppe på mitten ser jag att Lasse har stannat och står och tittar allvarligt på mig.
"Malin, det är en sak jag skulle vilja prata med dig om" säger han, gravallvarligt. Jag blir orolig och hinner tänka att nu gör han slut, men Lasse går ner på knä, tar min hand och frågar:
"Malin, vill du gifta dig med mig?" Samtidigt tar han fram en ring för att trä den på mitt finger.
Då brister det för mig, jag börjar gråta glädjetårar och får inte fram något svar, så Lasse frågar
"Vill du det? Vill du gifta dig med mig?
Jag snörvlar fram ett ja och slänger mig runt halsen på honom och säger
"Ja, ja,ja,ja, jag VILL gifta mig med dig!
Helt plötsligt är det inte kallt längre, solen spricker fram ur molntäcket och jag känner att jag är den lyckligaste kvinnan i hela världen! Jag vill ropa ut till alla som vill lyssna att jag ska gifta mig med den mest underbara mannen i hela världen!  Som tur är så är det folktomt på Strandpromenaden, det är först när vi nästan är tillbaka vid bilen som det dyker upp en man, men då har jag hunnit lugna mig lite. Sen åker vi och handlar och jag vill berätta för alla, men samtidigt vill jag att den närmaste familjen ska få veta först så jag säger inget. Vi åker hem och är sådär puttinuttigt mysiga mot varandra som när man är nykär och vi ändrar bara statusen på Facebook till förlovade, men det är inte många som kommenterar det. Lasse ringer till sin familj i Skåne och berättar och de blir glada, men det känns inte riktigt på riktigt ännu.
På julafton åker vi till mamma för att äta brunch och då berättar vi nyheten för min familj och alla gratulerar oss och frågar när vi ska gifta oss. Och nu, nu känns det på riktigt!