Jag har en arg bästis.

Allt började med att hon fick reda på att hon inte skulle få vara tärna på mitt bröllop, utan att mina två systrar skulle vara tärnor. För mej var det ett självklart val att bara ha mina två systrar. 
När hon fick reda på det var hennes första reaktion att hon började gråta. Jag tänke: Fine, den första reaktionen kan man inte alltid göra något åt, så jag lät det vara i några dagar. När jag sedan skickade en bild på min brudklänning förvärnate jag mej att hon skulle svara att den var fin eller nått i den stilen.
Dagen efter hade jag fortfarande inte fått svar, och skrev då och frågade om hon hade fått bilderna, och det hade hon och skrev att den var fin. Jag försökte ringa henne under två dagar, utan svar. Tillslut skrev jag och frågade vad som var fel och deet kom fram att hon var besviken att hon inte fick vara tärna och att hon såg det som en självklarhet. Jag tände ju på alla sylindrar och förklarde vänligt men bestämt hur läget var med systrarna osv. Då kom hennes offerkofta på och hon kände ju att det var endast på MITT bröllop hon hade chansen att få vara tärna.

Tanken från början var att jag skulle fråga henne om hon ville vara en trygg hamn som jag skulle ha på min bröllopsdag, mina tärnor kommer nämligen också vara nervösa och min kompis har dessutom gift sej så hon vet lite hur det är osv. Men nu vet jag inte hur jag känner inför det heller. Ska hon gå runt och vara ledsen för att hon inte fick vara tärna så kan det kvitta känner jag.
Hon tycker dessutom att jag borde ha förståelse för att hon är besviken, vilket jag inte har. Jag kan förstå hennes första reaktion, men sen måste hon ju förstå mitt resonemang. 

Jag orkar inte gå omkring och ha dåligt samvete för mitt beslut. Eller gå runt och fjäska för att hon inte ska vara ledsen. 

Någon som har varit med om något liknande?

Kram