Skrivet 06 jul 2007 22:27

---

Ja, ni e inte ensamma.
Tror alla har dom funderingarna, speciellt ju närmare man kommer det stora datumet.
Är inte heller en av dom som planerat mitt bröllop sen jag var liten o har väl egentligen aldrig funderat så där mycket på det heller.
Lämnade ett långt o dåligt 8-årigt förhållande för 2 år sedan.
Min blivande man träffade jag för 1,5 år sen. Trodde inte jag skulle finna äkta kärlek över huvud taget, men tänk vad fel man kan ha.
Och tur var väl det.
Han var inte giftastypen, enligt hans vänner, så döm om min förvåning när han i feb gick ner på knä o friade under vår semester i thailand.
Visst är det underbart, men skrämmande.
Jag tror det är en helt naturlig känsla. Jag menar det är ju faktiskt något av det största du kan göra.... :-)
Men gud vad det kan göra en lycklig!!!!

Skrivet 07 jul 2007 11:39

---

jag har aldrig haft kalla fötter, detta har känts helt rätt fr¨n första början! Men jag har lite svårt att tro att det bara är 19 dagar kvar!WIEEE!

Skrivet 07 jul 2007 12:36

---

Jag har inte riktigt heller haft kalla fötter. Det känns ju ändå som om vi redan är gifta, inget kommer ju ändras förutom att jag har en extra ring på fingret, men jag kan förstå att det e många som känner så.

Skrivet 07 jul 2007 18:44

---

Det är väl inge konstigt att för sig själv undra om man verkligen gör rätt för jag håller med, att gifta sig är STORT, och man vet ju inte vad framtiden gömmer men samtidigt måste man leva i nuet! Och känns det rätt nu så kör! Personligen har jag inga kalla fötter, det är omöjligt att det skulle finnas en man där ute som skulle vara bättre eller mer rätt för mig än var Jens är!

Skrivet 16 jul 2007 08:03

---

Åh jag har verkligen kalla fötter! Minsta lilla han gör så flyger jag i taket och vill göra slut.. men när jag lugnat ner mig så känner man sig så dum!
Det är ju den mannen man älskar och vill leva resten av sitt liv med..
Men jag tror att det är ganska så vanligt med kalla fötter..
Nu gifter vi oss snart! 11 Aug :)

Skrivet 16 jul 2007 17:11

---

jag har inte heller kännt mej osäker. Vi har varit ihop i 10 år, fått två barn, köpt hus som vi sålde efter 8 mån och flyttade isär. Blev tillsammans igen efter ett ca år. Han har läst i både Gbg och S-holm i ca 5 år, jag har varit själv med alla fyra barnen( hade två barn innan) Nu har vi ett nytt hus.
Jag känner att vi har gått igenom så mycket. Jag tycker oxå att det är en större grej att få barn ihop, man kommer aldrig ifrån varann.Är man "bara" gifta så behöver man ju aldrig träffas om man skiljer sej.
Men hade vi tänkt gifta oss för några år sen så hade jag nog haft kalla fötter.

Skrivet 17 jul 2007 09:24

---

Jag är fortfarande nykär i min tillkommande, vi har bara varit tillsammans i ett drygt år. Allt känns rätt. Visst känns det hissnande ibland, och jag får lite svindel ("för alltid" är ju faktiskt ganska lång tid! ;-)), men det går ju aldrig att förutsäga vad som ska hända i framtiden! Man kan ju egentligen aldrig säga att ett livsbeslut var "rätt" eller "fel" i efterhand, det bara ÄR så.
Och om du struntar i att tänka "himmel, jag ska ALLTID leva med honom, ALLTID stå ut med det här (vad det nu är han gör)", och går tillbaka till grundfrågan om du älskar honom, så kanske det blir lite enklare och inte så läskigt?

Själv försöker jag helt enkelt att ta mina tankar och funderingar med ro, tänka att "oavsett vad som händer blir det nog bra på ett ellr annat sätt!"
(Observera dock att jag fortfarande har 10 mån kvar till mitt bröllop, kanske blir skrajare ju närmare det kommer :-))

Skrivet 18 jul 2007 08:47

---

Min man o jag hade varit tillsammans i ett år och två månader totalt när vi gifte oss... Klart man inför ett sådant beslut tänker efter extra mycket... och känner efter... Känner att vi känner varandra så otrolig bra även fast det gått så "kort" tid. Vi kommunicerar väldigt bra! Kan prata om allt!! Dessutom älskar jag honom och känner att han älskar mig!... Så e det så att innan när vi blev tillsammans så funderade jag noga på hans egenskaper och personlighet... och kom fram till att det finns ingen mer fantastisk och omtänksam man för mig! :)

Skrivet 18 jul 2007 09:35

---

Jag har heller aldrig funderat på om han är den rätta. Det kändes mycket större faktiskt att skaffa barn än att gifta sig, som någon annan också skrev. Sedan känner jag också att efter 17 år tillsammans så är det på tiden!

Skrivet 19 jul 2007 15:11

---

Jag och min blivande gifter också tidigt. Vi har bara varit tillsammans i drygt 1,5 år när det är dags för oss. Vi förlovade oss på vår 11 månaders dag.
Jag har inte kalla fötter (tror jag) Jag håller med om att jag anser att det är en större sak att "skaffa" barn. Det är några som har kommenterat att vi har bråttom att gifta oss, men om det känns rätt? Jag längtar vansinningt till dagen D och tycker att det känns som en evighet dit! Men en sak som jag funderat på är:
Man plannerar sitt bröllop ner till minsta detalj, men själva äktenskapet då? Behöver man igentligen inte planera det lite med? Jag menar, blir det inte lätt att man börjar ta varandra för given? Det är jag rädd för! Jag vill ju att kärleken, den där känslan som gör att man inte kan låta bli att ta på varandra eller att man känner sig halv när den andre inte är i närheten, ska bestå! Och jag tror att man måste jobba lite på det med...

Oj... Det blev nog ett långt inlägg och hörde nog inte till denna tråd, men i alla fall... :)

Skrivet 30 jan 2008 16:17

---

Jag var också sådan som aldrig skulle gifta mig eller skaffa barn...men så plötsligt sto han där...karln som vände upp å ner på allt :-)

Skrivet 08 sep 2010 12:09

---

klart det är skrämmande!

det är märkligt, a ena sidan känns det bara sa självklart och sa "ment to be", det kommer alltid vara vi tva!
men a andra sidan.. att aldrig mer vara nykär, att aldrig mer ha sex med en annan människoa än honom känns märkligt. eller herregud, nu later det som om det är det största i världen, men ni kanske fattar? att en väg i livet sluts för alltid, nu kommer jag vara mer fast, samma människor omkring mig osv.

..vilket ju känns underbart!