åh, den är så fin!

Kände mig stolt när jag bar den på ryggen hem och alla tittade på mitt vita bylte. Den var precis som jag mindes den, och Rehmanns har gjort ett bra jobb då de sydde in den. Den sitter som ett smäck, och är så vacker. Och jag är trygg att allt kommer gå bra. Mycket kan man improvisera om det går snett, men inte en bröllopsklänning...

Brudklänningshämtning!!!!

Åh, idag ska jag hämta brudklänningen! Ser verkligen fram emot det. Jag är så glad för den, har hitta precis rätt. Frågan är hur jag ska hålla den dold för Daniel. Jag måste ha den i lägenheten....

Så ska jag lämna in håret för lockning. Löshåret alltså. Och ta ut pengar till brudbukett, pizza och hår-/make up-tjejen. Gäler ju att ha allt på plats när man behöver det. Kom på härrom dagen att vi faktisk kommer betala allt detta.

Igår packade jag mina väskor. Jag la fram de saker jag behöver till morgonen; kläder, tiara, underkläder, skjorta och byxor att ha både på morgonen och på pizzapausen (behöver ju kunna tas av utan att skada håret...) En väska ska jag själv ha med mig hela dagen Där ska bl.a. min egen lilla kamera finnas. Jag vill också kunna ta kort under dagen...

Och jag packade en Alvin-väska med alla saker han kommer behöva under dagen. Ja, den är ju inte klar, för han behöver ju det nu också.

En väska för fotograferingen med vitt lakan (bra att ha i bilen så man inte får fläckar, också bra att ha när vi fotograferas eftersom det är utomhus och kanske kladdigt) ringar, ryggsäck, termosar, kompass, och vandrarkängor. Vi ska spexa till några kort - och vi gillar att gå ut och gå.

En väska för allt vi behöver till kyrkan med vigselprogram, risgryn, kamera och filmkamera, stativ, vitt lakan + fårskinn + amningskudde (som vi ska använda i skrindan så Alvin sitter stadigt).

Och slutligen en väska för Stensjöhill där vi har poängpromenaden, festhäftena, pennor, kritor (barnen får speciella barnhäften som man kan rita och klura i), låda med lappar (gästerna ska få skriva minnen från oss eller bröllopet som vi ska öppna på vår första bröllopsdag).

Nu känns det som jag har full koll på läget och är inte det minsta stressad. Sover gott på nätterna. Härligt va?

5 dagar kvar!!!?

Oj!

Nu börjar det blir lite realistiskt. Jag ska faktiskt gifta mig på lördag. Värsta nojjan har lagt sig. Jag vet ju att jag egentligen vill.

Idag kollade jag det lilla mysrum i kyrkan om vi ka gömma oss med våra familjer och äta pizza den sista 1 1/2 timman innan vigseln. Det var ett litet mysrum i kyrkans fritidslokaler. Med MÅNGA soffplatser så det blir perfekt. Det känns mysigt att få vara där med våra nära och kära innan det blir dags att traska gången fram. Antar att knäna kommer darra. Tur att man har en vid kjol, men hur ska det gå med med de höga klackarna?! Jag använder sällan det eftersom jag är 1.72 och Daniel är 1.80. Tycker om att han är lite längre.

Igår gjorde vi klart detaljplaneringen för bröllopsdagen. Skönt!! den har stressat mig länge. Men jag tror det blir bra.

Frissan/make up-tjejen kommer 7-10.

Mamma och pappa kommer 9 och är med oss resten av dagen. De ska ägna sig åt Alvin när vi är upptagna med annat. De ska också hämta brudbukett och pizza.

10.30-12.30 blir det fotografering utomhus vid ett litet tjärn där det finns sandstrand, lite klippor, gräsmatta och så klart vatten. Reservplanenen är fotografering på Stensjöhill där vi ska äta efteråt. Fotografen var nöjd med båda valen och det är jag med!!

12.30-14 blir det pizza, träning av näbbarnas gång och lite relax. Alvin som ju är 7 månader då kommer dras i en skrinda av sin kusin Vilgot som är 6 år. Och hans andra kusin Melker som är två år ska gå med om han vill. Förhoppningsvis alltså.De är ju barn och desutom kan de vara lite blyga så vi får väl det hur det går.

14 blir det vigsel och därefter kommer vi nog stå rätt länge på trappan eftersom det kommer vara många där som vi bara ser då den dagen.

16 ska vi mingla i Stensjöhill, och middagen blir 16.30. Det kommer att bli lite tal, en poängpromenad som handlar om gästerna , och så får alla skriva ett minne med oss/bröllopet innan vi skiljs. Det blir nog inte så sent den kvällen. Men jag tycker det blir perfekt.

Planeringstiden.

Lite har jag ju redan berättat på presentationen, men jag tar det en gång till i alla fall.

Vi började planera bröllop redan när han friade i London april -08. Då tänkte vi gifta oss den 2:a augusti i Härlanda kyrka. Vi hade kommit en bra bit på vägen (bokat kyrka och festlokal, planerat mat, hyrt kläder till Daniel och köpt brudklänning med plats för en 8- månaders mage. Och massa andra saker...) Jag var ganska stressad över att inte glömma bort något viktkigt. Dessutom hade jag mer än jag nånsin haft på jobbet.

Den samlade stressen och en liten - i vanliga fall - ofarlig bakterie gjorde att förlossningen satte igång redan 2: juni, när jag var i fjärde månaden. Skräcksalget lyssnade vi till när barnläkaren berättade hur det var att föda barn i vecka 23?2. Att barnen då har en 50-50% chans att överleva, hur små och ynkliga de är, hur länge de behöver vara på sjukhus. Min kropp avr i gungning, jag fick kortisonspruta för att öka lungmognaden och brickanyldrop för att stoppa förlossningen några dagar till. Det kändes som min egen kropp motarbetade mig och jag har adrig varit så rädd och osäker. Men Daniel sa att jag ändå måste tänka att barnet ska komma i september (var planerat till 26:e september). Det tog jag fasta på. En sköterska tröstade mig också med att jag gjorde mitt livs viktigast jobb - att vara levande kuvös åt vårt ofödda barn. I flera veckor gick jag med sammandragningar och rädsla att förlossningen skulle komma igång. Men efter en annan livmoderavslappnande behandling lugnade magen ner sig och kom til ro. Hela tiden tänkte jag att jag skulle föda i september.

Mitt i detta kaos fick vi tänka på bröllopet. Inbjudningskorten var redan skickade. Vi visste inte om vi skulle ha ett litet knyte på neonatalavdelningen den 2:a augusti, eller om förlossningen skulle sätta igång den dagen. Och i vilket fall som helst kändes det inte som att man skulle kunna njuta av dagen. Och det vill man ju, det är ju inte så ofta man gifter sig. (En gång i livet hoppas jag!) Så Daniel satte sig och ringde runt till alla inbjudna gäster och säga att vi fick skjuta på bröllpet.

Vi bestämde oss för april istället. Så att vi skulle kunna ägna oss helt åt barnet de första 3 månaderna. Och det gjorde vi.

Sedan drog det igång. Vi skickade inbjudningarna som julkort tillsammans med dopinbjudningar och tackkort för allt Alvin fått. I januari bokade i vi kyrka och festlokaler. Vi bestämde oss för att bjuda släkten på dopkalas, fira bröllopsdagen med våra närmasta familjer och sedan ha en separat fest för kompisarna. Dopet var i Härlanda kyrka 14 mars i år, och vi firade i deras församlingshem. Med famiöjerna ska vi fira på Stensjöhill i Mölndal. Det känns väldigt skönt att de tar hand om all dekoration, mat... Att vi bara kan komma dit och det är klart. Då kan vi slappna av och njuta. 3 veckor senare håller vi kompisfesten i Fräntorps Folkets hus. Då har vi krafter och kan med glädje fixa en massa på festen. Men maten caterar vi (Kock and catering) nu när vi har Alvin. Man kan ju inte hinna med allt då. Men mycket annat gör vi själva. I mitt bildgalleri har jag lagt bilder på en del pappersarbete som jag redan gjort.

Nojjan håller i sig...

Tack för alla värmande kommentarer! De behövs!! För nojjan håller i sig. Igår låg jag hela kvällen på soffan och funderade på om jag verkligen kommer klara detta. Om jag vill. Om jag vågar.

Men egentligen vet jag ju att jag letat länge efter honom. Att han har väldigt många av de kvaliteter som jag önskar av en respektive. Och jag vet ju att det inte finns någon som är perfekt. Att jag aldrig skulle kunna gå ifrån honom nu - jag älskar ju honom. Men ändå...

Han är hur cool som helst. Har ingen nojja alls. Kanske för att giftermålet inte är så viktigt för honom. Samboskapet är lika bindande för honom som äktenskapet. Och Alvin är det som gör att han kommer kämpa för oss. Men för mig är ju äktenskapet viktigt. Har en viktig symbolkraft, gör att man kämpar mer, och är viktigt juridiskt. Fast han har ju rätt i att Alvin är ett ännu starkare skäl till att kämpa för oss om/när det behövs.

Så jag fortsätter mitt sysslande: idag ska bebisstrumpor i svart, omslagspapper till festhäften och näbbpresent till 2-åring införskaffas.

För sent??

Egentligen skulle jag ju börjat skriva här för längesen, men då visst jag ju inte om att denna sidan fanns. Och det är ju i alla fall lite tid kvar innan allt är över och jag behöver få mina ostyriga tankar sorterade. Så jag skriver i alla fall...

Idag är det den 14:e april. Den 25:e ska jag säga mitt ja. 11 dagar kvar. 11 dagar av fixande. 11 dagar av nervositet. 11 dagar av spänning. 11 nätter att sova dåligt av stressen.

Hela mitt liv har jag vetat att jag vill gifta mig. Länge visste jag att det inte var än utan sen, någon gång i framtiden. Inte förrän lite innan 30 var jag redo att bilda familj. Och då fick jag kyssa några grodor för att hitta prinsen.

Prinsen ja. Finns det prinsar i verkliga livet? Min blivande man är i mångt och mycket vad jag sökt och längtat efter. Han har humor, är trygg, gillar att hitta på allt möjligt. Han är omtänksam och gillar närhet. Han gör mig till en bättre människa. Men ändå blir jag tokig på honom ibland. Smulor, glas, sockar, otvättade t-shirts och läst post drällande överallt. Inget behov av att svara när jag vill prata.

Och jag som alltid vetat att jag vill gifta mig, börjar nu tvivla. Inte blev det bättre av att mamma i förrgår berättade att deras vänner har skiljt sig. Ett par som jag trodde var stabilt som berget självt. Om inte de klarat det - varför ska vi? Skiljsmässostatistiken är ju inte snygg. Men jag vill tro på äktenskapet! Och jag vill tro på att leva lyckliga ihop hela livet.

Och dessutom är det ju för sent att börja tvivla nu när vi redan har en gemensam 6-månaders son och alla gäster redan köpt bröllopspresent. Hua! Det är nog bara den berömda nojan...