BröllopsGuiden

Anna BröllopsGuiden

« Juli 2020 »
TI ON TO FR
29 30 1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31 1 2

POSTAT 2020-07-07 11:01:10

Aktuell vigselstatistik i coronatider

Och såhär skriver SCB om vad som händer med antal vigslar nu i coronatider. Det bekräftar det vi alla redan visste, att färre gifter sig jämfört med förr.

POSTAT 2020-06-20 21:48:27

Gnejsbröllop igår

Ja vi firade ju 33 år som gifta min man och jag igår, bröllopsdagens namn är Gnejsbröllop. Vad är gnejs tänkte jag och tog reda på att gnejs består av två olika stenarter som genomgått en metamorfos. Så vackert!

Vi firade på partystället Josefinas på Djurgården.

POSTAT 2020-06-19 11:05:09

Glad Midsommar!

Ha en riktigt skön midsommar alla! Jag och min man Björn firar 33 - årig bröllopsdag idag 19 juni! Då var det 11 grader vamt (kallt), ett minne i sig!

Arbrå kyrka 19 juni 1987

POSTAT 2020-06-16 10:23:21

Jag fyller år idag!

Jag fyller år och drömmer mig tillbaka till förra årets festligheter! Det var en annan tid, en annan värld som vi saknar.

Anna och hår o makeupstylist Angela på 60-års festen på Hasselbacken, Djurgården 2019

POSTAT 2020-06-02 13:19:39

Mina föräldrars bröllop och begravning

Jag är i full färd med att planera mina föräldrars begravning 25 juni i Bollnäs kyrka. Som jag tidigare skrev avled min mamma i sviterna av Covid -19 och tre veckor senare somnade min far, som var dement, in på det särskilda boende där han bodde. Nu blir det gemensam begravning. Så vackert ändå att de får följas åt på den sista vilan. Jag tittar på deras bröllopsbild och är så tacksam över att minnena finns kvar. 

Min mamma Rakel skrev en fantastisk och rolig text om deras bröllop på Facebook när de firade 60 år som gifta, läs den gärna nedanför bröllopsbilden (bättre bild kommer...)

Rakel 23 år och Tage 30 år i Åskilje kyrka, västerbotten, 10 maj 1957.

DIAMANTBRÖLLOP - 60 ÅR SOM GIFTA
Rakel skrev 10 augusti 2017:

Idag är det 60 år sedan Tage och jag stod framför prästen i Åskilje kyrka klockan fem på eftermiddagen. Folk hade gått man ur huse för att få se en av Åskiljes vackra döttrar giftas bort, som prästen sa, i sitt tal till brudparet. Kyrkporten var vidöppen och vi kunde höra det smattrade regnet mot stentrappan utanför. Med ovädret och de regntunga skyarna blev det mycket dunkelt i kyrkorummet. Dessutom dundrade ett eftermiddagståg förbi på den tvärbana som strök förbi kyrkfönstren på sin väg, som då förband Norra stambanan från Vännäs med inlandsbanan i Storuman.

Bröllopsföljet framme vid altaret såg nog mest ut som skuggfigurer i mörkret. De flesta var herrar klädda i svarta frackar. Men i min snövita spetsklänning med snäv, långärmad jacka, hophållen med små, små klädda knappar, kände jag mig som en lysande prinsessa. Jag hade knåpat ihop min bröllopsstass under våren och jag hade verkligen lyckats. Tage var så stilig i sin hyrda frack. Jag hade sannerligen en ståtlig herre vid min sida.

På den tiden, 1957, skulle brudparet behärska sig och inte utbyta blickar och kärlekstecken mellan varandra vid altaret. Efter en stund framför prästen, dristade jag mig till att titta upp på Tage. Till min häpnad var, hans synliga delar, ansikte och hals, fullständigt täckta av jättestora svettdroppar. Hans tunna hår lockade sig av blötan. Han började till och med att försöka blåsa bort de envisa dropparna, speciellt de som hängde på hans nästipp. Oh, hjälp, han tänker väl inte svimma? Chockar han? Min hjärna rusade likt en varvad motor. Men tvingad av prästens mässande lyckades jag behärska mig och snart tycktes faran vara förbi.

Bröllopsfesten skulle gå av stapeln på Lycksele stadshotell sex mil bort. Den tidens vägar var inte i närheten av dagens asfalterade autostrador. Som tur var Tages Morris Minor, som han medförde i boet, utrustad med en vindrutespolare. Trots denna, då, nymodighet, fick chauffören flera gånger, samla ihop kjolarna på sin långa tärnklänning, stiga ut och försöka torka bort gyttjan från vindrutan.
När vi kom fram till Lycksele, åkte bröllopsgästerna direkt till hotellet för att där invänta brudparet och bröllopsmiddagen. Blöta och något tilltufsade uppsökte vi i brudföljet ateljén där vi hade bestämt tid för bröllopsfoto.

Det dröjde och ville sig inte riktigt. Fotografen, klädd i en blå blus och rutig kjol, vandrade, till synes planlöst, fram och tillbaka över golvet, bärande tunga plåtar i sin famn. Det var något krångel med kameran. Plötsligt slog åskan ned och försänkte hela stan i mörker. Men skam den som ger sig. Bröllopsfotot går inte att ta om! Till slut kom strömmen tillbaka. Därför kan vi alla idag njuta av detta 60-åriga foto.

På hotellet var stämningen något tryckt, när vi äntligen kom och middagen kunde avätas. Gästerna och hotellpersonalen, kunde under sin evighetslånga väntan, bara dra sina egna slutsatser. Dåtidens fasta telefoner var inte att leka med när guden Tor var ute och for. Hans rov var ofta telefonnätet.
Bruden skulle bäras över tröskeln hade jag inpräntat i min brudgum. Väl framme vid hotellrummets dörr, grabbade Tage, tag i mig och bar mig på sin högra höft med en arm, in genom dörröppningen. Av ren utmattning och dödströtta stöp vi båda i säng efter en lång dags färd mot natt.

 

  1 2 > SISTA SIDAN (131)