BröllopsGuiden

gunnila

« November 2019 »
TI ON TO FR
28 29 30 31 1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 1

POSTAT 2008-08-28 21:55:25

Det är nog dags nu.

Ja, det känns så. Det känns som att det är dags för mig att tacka för en otroligt rolig tid här på BG. Det har gått nästan fyra veckor sedan jag gifte mig, och eftersom maken försvann till jobbet i Oslo redan dagen efter bröllopet, så ramlade vardagen över oss direkt. Bröllopet känns väldigt avlägset, även om det naturligtvis inte riktigt är över. Idag, till exempel, hämtade vi fotografierna som vår underbara fotograf Madeleine Engström tagit. Så fantastiska kort! En del av dem finns i galleriet, men de gör inte originalen rättvisa. Jag har nämligen fotat fotografierna, därav den utomordentligt dåliga kvaliteten.

Jag väntar fortfarande på kort från mina bröder och min tärna, och jag hoppas att jag får dem väldigt snart.

Men som sagt, min dagar här på BG är räknade. Naturligtvis kommer jag kika in här då och då för att hålla koll på er och kolla på era fina kort, men min tid som aktiv är över. Det är med saknad som jag lämnar er, för jag har fått så många fina vänner och mycket stöd här inne, och ni ska veta att det ni skriver värmer långt in i själen. Jag önskar er allihop ett underbart bröllop som blir precis så som NI vill ha det. Strunta i alla andras åsikter och ta bara till er de råd som ni själva tycker är goda. Er bröllopsdag är just ER dag, ingen annans. Njut av varandra och det stora i att ni gifter er. Ta vara på er bröllopsdag - den kommer aldrig tillbaka.

Många kramar till er alla från fru Anteryd!

PS. I forumet berättar jag om Nyblivna Fruars Klubb. Skicka ett meddelande till mig med er e-mailadress om ni vill hänga på!

POSTAT 2008-08-09 13:38:17

Ville bara säga GRATTIS

och lycka till till alla er som gifter er idag! Passa på att njuta av er dag så mycket som bara går, känn er trygga i varann och med alla känslor som lär dyka upp. Få inte panik över att ni inte kommer ihåg så mycket av vad som faktiskt hände (ni kommer troligen ha hundratals foton och förhoppningsvis minst en film att kunna se på efteråt), för ni kommer ha fullt upp med att hantera era känslor. Se på varann med en kärlek och ömhet som ni aldrig någonsin har gjort förut, och känn djupt inom er att det här är så rätt. Känn att det är rätt person ni gifter er med, och att ni vill göra allt som står i er makt för att ni verkligen ska älska varann tills döden skiljer er åt.

Er bröllopsdag kommer inte tillbaka. Hur många gånger ni än ser tillbaka på dagen, så kommer ni inte hamna där igen. Lägg bort alla tankar på "å, jag skulle haft vita rosor istället för rosa gerbera" eller "attans, dekorationerna är inte alls så som jag vill ha dem" eller "jösses, ser jag verkligen så stor ut i klänningen?" eller "tusan också, det regnar" eller nåt liknande. Det är för sent att göra nåt åt det nu i alla fall, så luta er tillbaka och låt er svepas med i den enorma känsla det är att gifta sig. För vad är väl viktigare än att just ni två har funnit varann? Ni två som älskar varann mer än någon älskat förut, ni som älskar varann så mycket så ni inte trodde det var möjligt att älska nån så mycket... Sannolikheten för att just ni två skulle träffas är ändå ganska liten, med tanke på att det finns flera miljarder människor på den här jorden - och ändå så träffades just ni, ni som är som gjorda för varann.

Ta vara på dagen och varann. Låt inte nån annan få förstöra just er bröllopsdag, låt ingen annan få den makten över er. Det är er dag, ingen annans. Det är ju just ni som älskar varann mer än livet självt - inget annat kan vara viktigare.

Jag önskar er en sagolik dag, en dag där ni i efterhand kommer säga: "Det kunde inte ha varit mer perfekt, det blev precis så som vi ville ha det!". Det var precis så min och Olles dag blev, och jag hoppas innerligt att alla ni som gifter er idag får samma upplevelse av dagen. Lycka till, allihop!

POSTAT 2008-08-03 23:11:37

Nygift och så fruktansvärt ensam.

Numera presenterar jag mig som fru Anteryd. Eller försöker i alla fall, det är så lätt att säga Andersson istället. Har redan gjort det ett par gånger... Nån som vill läsa om gårdagen? Gör som ni vill, här kommer i alla fall en rapport:

Jag klev upp vid 6-tiden, satte mig här och skrev ett inlägg och dök så in i duschen. Halv åtta väckte jag den jag skulle gifta mig med, och jag åt frukost (brudgummen struntade blankt i den aktiviteten). Klockan åtta kom frissan, och strax därefter gav sig brudgummen av till sina föräldrar - han fick ju inte se hur jag skulle te mig som brud! Frissan kände på håret, hummade lätt och bestämde sig sedan för att rulla håret och placera mig i en rymdhjälteliknande utstyrsel (kolla galleriet!). Snabelmössan var inget mindre än en portabel torkhuv som hon raskt kopplade till hårfönen.

Placerad i soffan med en veckotidning i knät, tog hon sig så an min tärna, som hunnit dyka upp i sällskap av bästa kompisen. Lite arbete med tärnan och vips så var hon klar. Hon blev så otroligt vacker! Men vad hände utanför fönstret? Jo, det regnade. Vi som hoppats så på att kunna undvika både regn och 30-gradig värme!

Nåväl, det blev min tur att få papiljotterna bortplockade och tiaran ditsatt (som frissan fixade utan minsta protest). Efter mycket trixande med litervis med hårspray och kilovis med hårnålar, så satt tiaran som berget (kom ihåg det när ni läser längre ner i det här inlägget).

Efter det var det dags för sminkningen, och det blev riktigt snyggt. Tillsammans med klänningen och övriga smycken, så kände jag mig riktigt vacker!

Fyra timmar tog det att fixa till mig, tärnan och marskalken (varav marskalken enbart tog 5 minuter - det skulle ju bara rufsas till lite). Men snyggt blev det! Och rätt så billigt också, tycker jag - 1600 spänn. Med tanke på resultatet så var det väl använda pengar!

Så kom tärnans föräldrar med alla blommor, och i samma stund slutade det regna. Det var fortfarande mulet och regnet hängde i luften, men det var i alla fall uppehåll, så marskalken och tärnans far tog en promenad till mina svärföräldrar för att köra brudgummen till kyrkan. Själv lastade jag mig i den bil som tärnans mor körde och åkte i den tillsammans med tärnan och tärnans bästa kompis.

Vi kom till kyrkan en kvart innan vigseln skulle börja. Då hade himlen börjat spricka upp, solen skymtade mellan molnen, det var 20 grader varmt och blåste en mycket lätt bris. Alla gäster hade inte ens hunnit komma, men jag gick till pappas grav och satte dit en blombukett med likadana blommor som min brudbukett. Där stod jag i tio minuter och kämpade med tårarna (på tisdag är det sex år sedan pappa gick bort) innan jag tyckte att det var dags att gå in. I kyrkporten stod prästen, kantorn och vaktmästarn och väntade på mig. De är allihop människor som jag känner sen tidigare, och det var skönt att de fanns där. Sorgen över att pappa inte var med blev mig övermäktig i några sekunder, och de sa ingenting, bara fanns där. Precis det jag behövde just då. Så frågade prästen om jag var redo, och jag nickade. Kantorn försvann upp på läktaren, och vaktmästarn ringde i klockorna. När hon öppnade dörren för att komma till strömbrytaren för klockorna, fick jag en skymt av brudgummen som väntade på mig i koret. Visserligen hade han ryggen vänd mot mig, men det var underbart att se honom där.

När klockringningen slutat, klämde kantorn i med Mendelsohns brudmarsch för allt vad den gamla orgeln håller och orkar. Vaktmästarn slog upp dörrarna från vapenhuset in i kyrksalen, och jag klev in. Jag längtade så mycket efter att få komma fram till koret, och eftersom kyrkan är stor och altargången lång, så ville jag bara ta långa och snabba älgkliv. Men jag är erfaren luciatågsdeltagare och vet värdet av att gå långsamt. Dessutom hade mina tår en benägenhet att fastna i klänningsfållen... Så jag tog långsamma steg och avfyrade leenden åt höger och vänster. De äldre besökarna bugade och neg för mig, och det var en märklig känsla. Jag kände mig som en drottning!

När jag närmade mig koret, såg jag både marskalkens och brudgummens ansiktsuttryck. Marskalken, min 14-årigen son, kunde inte hålla tillbaka tårarna. Beträffande brudgummen, så stämmer det nog rätt bra det min tärna sa efteråt: "Om inte öronen suttit i vägen, så hade leendet gått runt hela huvudet." Men han var misstänkt blank i ögonen också...

Så stilig han var, min blivande make! Så sanslöst snygg i sin svarta kostym! Jag fick en mycket stor klump i halsen när jag såg honom och tänkte att han faktiskt stod där och väntade på just mig.

Spontant stal jag mig till en kyss innan vi gick fram till altarrundeln - jag som bestämt sagt att det inte blir något pussande i kyrkan! Men till slut stod jag där och höll min älskade hårt, hårt i handen. Vi sjöng psalmer och vi lyssnade till sångarna och vi blev vigda. Min lilla näsduk kom självklart till användning, och vid vissa tillfällen vägrade min MAKE att titta på mig - då hade han också behövt näsduk...

Alldeles för tidigt var vigseln slut. Det kändes som att vi stått där i drygt fem minuter, men i själva verket tog det ca 45 minuter. Vi knatade ut till utgångsmarschen, och återigen bugade och neg en del besökare.

När vi kommit ut ur kyrkan, smet min MAKE och jag raskt till höger om kyrkan, för att på så sätt komma in i kyrkan genom en sidoingång. Där väntade vaktmästarn och gav oss klartecken att gå in när alla besökare gått ut - vi ville ju göra en storslagen ankomst ut på kyrktrappan där alla stod och väntade på oss!

På trappan blev vi vederbörligen hyllade och fotograferade, och sedan gick vi längs grusgången till kyrkogårdsgrinden, där vår transport väntade - en mycket stilig, svart Mercedes 170 från 1952. Även där blev det fotografering, och sedan bar det av de två milen in till Säffle.

Väl i Säffle åkte vi till Silvenska parken. Vädret var det bästa tänkbara: växlande molnighet, endast en mycket lätt vind och 21 grader i luften. Perfekt! Vi tog så många bilder, och fotografen var så underbar och rolig och förstående. När så bilderna var tagna, gick vi uppför gatan till restaurangen där vi skulle äta middag. Och vilken middag det blev! Italiensk päronsallad till förrätt, dillpestobakad vänergös med färskpotatis och citrushollandaise till huvudrätt och frusen vanilj- och hallondröm till dessert. Så ljuvligt gott, och så otäckt mätt jag blev! Eftersom vi inte abonnerat hela restaurangen, så fylldes snart lokalen av andra matgäster. Där fanns både bekanta och obekanta ansikten, men var jag än tittade så möttes jag av leenden och gratulationer. Okända människor kom fram och bad att få ta kort på mig, kort som de sedan lovade bränna på CD och lämna in till restaurangen så vi kan hämta senare. Jag är totalt ovan vid sådan uppmärksamhet, men eftersom deras komplimanger verkade vara uppriktiga och komma från hjärtat, så blev jag alldeles varm av deras vänlighet.

När maten var uppäten och alla nöjda och glada, åkte vi till min ene bror för att äta ännu mera - det var ju dags för tårta! Och vilken god och vacker tårta det var! Synd bara att jag var så mätt, för jag orkade bara pyttelite...

Strax efter tårtätandet, begav sig mina svärföräldrar hem. De är kvällströtta och inte helt friska, så jag klandrar dem inte. Själva började vi öppna paket, och fastän vi inte önskat oss annat än bidrag till husrenoveringen, så fick vi så många underbara presenter. Där fanns dukar, satinlakan, prydnadssaker, en kärleksvante (en vante med två "ingångar" men en gemensam vante så att man kan hålla varann i hand även när det är kallt), pengar och mycket annat. Presenten från Olles föräldrar och syskon fanns inte där, utan den skulle vi få hemma eftersom den var så stor. Gissa om vi blev nyfikna!

Men så blev det dags för ostbricka och snacks och vin och öl och sprit, och allt eftersom kvällen blev senare och senare så droppade gästerna av. Till slut var det bara min MAKE och jag, brorsan och hans fru (det var ju trots allt i deras hus vi var) och Olles äldste bror. Klockan hann bli sådär halv två innan vi kom därifrån, och med hjälp av taxi åkte vi till stadshotellet i grannstaden Åmål.

En del av bröllopsnatten tänker jag hålla hemlig, men jag kan avslöja att det bland annat blev mycket prat och mycket känslor. När så min MAKE fått besök av John Blund, gav jag mig på konststycket att få ur min tiara ur håret (det är nu ni ska komma ihåg att tiaran satt som berget). Det tog mig 40 minuter (!!!!!) att få ur alla hårnålar och lirka loss grannlåten! Så klockan hann bli kvart över fyra innan jag la huvet på kudden, och då började det ljusna ute...

Vi är nu raskt framme vid dagen efter bröllopet, alltså idag. Vi kom hem från hotellet och öppnade det jättepaket som väntade och visade sig innehålla en kristallkrona, och sedan har vi gjort allt för att förtränga det oundvikliga: jobbet.

Att inte alla tar semester och reser bort efter bröllopet kan jag förstå, och att bara gå tillbaka till jobbet hade jag kunna ta. Men Olle jobbar inte här. Han jobbar i Oslo. Inte kan han ta ledigt heller, för han har bara haft jobbet i två veckor... Kvart i nio ikväll blev han hämtad av några arbetskamrater, så nu sitter jag här, nygift och ensam. Jag tycker inte att det har varit speciellt kul när han åkt iväg de andra gångerna, men det har ändå gått hyfsat. Idag, däremot, klarar jag det inte.

Jag har nog aldrig känt mig så fruktansvärt ensam någon gång. Kontrasten mellan gårdagens lycka och dagens ensamhet är enorm. Jag vill bara få njuta av att vara tillsammans med den jag gifte mig med igår.

Inte kan jag prata med Olle om det heller. Han tycker att det är precis lika jobbigt att behöva lämna mig, men han har ju knappast något val. Vi vet båda vad den andre känner, och då har jag ingen som helst rätt att lägga sten på börda och göra hans sits ännu jobbigare. Han känner sig som en stor skit som åker ifrån mig, och om jag då ringer och gråter så gör jag det bara ännu värre.

Vi ser fram emot torsdag istället. Då kommer han äntligen hem, och vi får tre dagar att bara vara tillsammans.  Jag längtar...

För den nyfikne kommer det snart finnas ett gäng foton från gårdagen. De är allihop tagna med en mycket enkel kamera av några olika mycket orutinerade fotografer, men jag hoppas kunna förmedla en del av min bröllopsdag.

Vad jag tyckte om dagen?

Den var perfekt.

POSTAT 2008-08-02 06:46:21

Idag blir jag fru.

Om drygt sju timmar står vi i kyrkan, jag och min blivande man. Efter att i fem år kallat honom för min sambo, så kan jag snart presentera honom som min make. Om jag är nervös? Inte det minsta. Jag satte klockan på ringning kl. 6, bara för att hinna upp och duscha, äta och göra lite mer innan frissan kommer. Brudgummen själv sover fortfarande.

Igår gjorde jag fint med blommor, både hos brorsan (där vi ska vara i kväll, efter middagen) och i kyrkan. Och när jag kom hem från kyrkan grät jag. Jag vet att jag inte borde bry mig, men jag funderar bara på hur en mamma kan bete sig så.

Min mor var med i kyrkan, helt enkelt för att hon i egenskap av kyrkvärd och ordförande i kyrkorådet fått låna kyrknyckeln. När vi kom dit och jag lastade ur blommorna, så funderade jag på vad hon skulle säga om dem - hon har ju ändå sagt att man inte kan kombinera vinrött, rött och bränd orange. Vet ni vad hon sa?

Ingenting.

Hon kommenterade inte någonting angående bröllopet. Jag bar in blommorna i kyrkan och började sätta dem i vaserna i bänkarna (altarblommorna fick jag lov att ställa i vapenhuset, för de skulle vaktmästaren ta hand om idag). Min mor tog en bricka och tre glas och satte framför första bänken, för att sångarna och min tärna (som är övertygad om att hon kommer svimma) ska ha lite vatten att dricka. Sedan gick hon ut på kyrkogården och vattnade blommor. Efter det kom hon in i kyrkan och satte sig i en kyrkbänk. Hon erbjöd sig inte att hjälpa till (uppgiften var inte svår: sätt en ranka murgröna och en röd ros i varje vas) och hon sa ingenting om blommorna. När jag var klar, sa jag: "Ja, så här får det bli." Min mor sa då: "Jaha".

Jag bara undrar: vad får en mor att bli så ointresserad av sin enda dotters bröllop? Det hade varit bättre om hon sagt att hon absolut inte tyckte om färgerna, för då hade jag kunnat svara att jag tycker om dem. Det hade t.o.m. varit bättre om hon sagt nåt elakt, för då hade jag kunnat ge ett syrligt svar och sedan hade det varit ur världen. Men hon är så ointresserad så hon inte ens orkar göra det.

Det gör mig så ledsen, fastän jag vetat i många år hur hon är och inte borde bry mig längre. Men jag gör det - hon är min mor! Det gör ont, och det lär jag inte komma ifrån. Det finns en hel massa människor runt omkring mig som bryr sig oerhört mycket om mig och är så spända på bröllopet, och det värmer mer än ord kan uttrycka. Men jag vill att min egen mor också är intresserad.

Hon kommer inte bli intresserad idag heller. Däremot kommer hon sitta längst fram i kyrkan och gråta stora lyckotårar, för det ska brudens mor göra. Hon kommer suga i sig komplimangerna som jag och brudgummen får av övriga gäster (det förutsätter jag att vi får, för det hör till god sed och vanligt hyfs - och de flesta är rätt så väluppfostrade) och ta åt sig äran för allt. Men imorgon, då kommer hon ringa och säga att vi skulle gjort si och så istället.

Jag har tidigare skrivit att jag inte tänker låta någon människa förstöra min bröllopsdag genom att göra mig bitter. Det gäller mamma också. Just nu rinner tårarna av sorg och besvikelse över att hon är som hon är, men bara jag slutat skriva så är det också slut med tårarna. De enda tårarna som får komma sedan, är lyckotårar. Hon kan inte förstöra min bröllopsdag, för det skulle innebära att jag gett henne makten att styra över mitt liv. Skulle jag, kontroll-freaket, göra det? Skulle inte tro det.

SMHI hotar med regnskurar idag. So what? Jag såg min brudbukett igår, och vi kan väl säga att den inte blev som jag tänkt mig. So what? Frissan kommer bli sur när jag kräver att få ha min tiara. So what? Jag hade tänkt sy röda löpare och lägga över de vita linnedukarna på bordena vid kaffet, men det blir inga - tyget var helt hopplöst att sy i. So what?

Jag blir gift i alla fall. Det är min och Olles dag, och då bestämmer VI vad som är viktigt. För oss är inte det viktigaste att dukarna är perfekta, att solen skiner, att blommorna är exakt som i min dröm eller att nån har andra åsikter än oss. För oss är det känslan som är viktigast, känslan av att vi två som älskar varann så mycket nu också gifter oss.

Och den känslan har vi.

Om nån annan inte lyckas få den känslan, så är det inte vårt bekymmer. Det är VI som gifter oss, och gästerna är där på VÅRA villkor. Passar det inte, så tänker inte vi truga.

Idag gifter vi oss, och nästa gång jag skriver här är jag troligen fru Anteryd (om inte jag hinner lägga in lite förberedelsebilder). Jag ser fram emot den här dagen, men jag är inte nervös. Jag är bara tacksam över att den man jag älskar också älskar mig.

Önskar alla därute en underbar dag, vare sig det är er bröllopsdag eller inte!

POSTAT 2008-07-30 12:55:36

Möhippa igen!

För ett tag sedan så hade min tärna med familj en mycket liten och mycket trevlig kombinerad möhippa och svensexa för mig och Olle (ni som läser min blogg kanske kommer ihåg att jag drack lite mer än vanligt...). Jag var fullständigt nöjd med det och kände att det var helt perfekt. Men så, häromdagen, sa tärnans mor att vi skulle gå på restaurang (finns en mycket fin restaurang med alldeles för god mat 100 meter från campingen där de bor). Eftersom hennes man jobbar, så skulle det bli en "jentekvell" med tärnan, hennes mor, tärnans bästa kompis och så mig förstås. Jag fick själv välja vilken dag den här veckan, och igår var den dag som passade bäst. Jag var väl inte helt på humör för att gå ut och äta, eftersom jag så här dagarna innan bröllopet har en del annat att göra än att förlusta mig på det viset.

Jentene var i alla fall envisa med att det skulle bli av, och jag var tvungen att lova, att jag skulle dricka vin till maten. Så igår, strax före sju på kvällen, körde brorsan mig till restaurangen (Olle är ju i Oslo). Där stod tjejerna och väntade, och när jag klev ur bilen sa de åt mig att blunda. När jag så gjorde det, så satte de en mycket intressant skapelse på mitt huvud, och sån fick jag lov att se ut resten av kvällen. Titta i galleriet, så förstår ni hur vacker jag var...

Kvällen blev väldigt trevlig med mycket prat och massor av skratt. Vi åt och drack gott och jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit. Efter middagen gick vi till deras husvagn och fortsatte ha roligt. Tonåringarna läste högt ur norska upplagan av "Cosmopolitan"; ämnet för dagen var naturligtvis sex. Jag skrattade så jag tjöt, och ibland fick jag vara en länk mellan tonåringarna och tärnans mor (som fyller 57 på fredag), för det var inte alltid de förstod allt. Tonåringarna kände exempelvis inte till namnen på en del kroppsdelar och modern förstod inte innebörden av alla aktiviteter (hon kan dem säkert, men hon visste inte vad de hette...).

Tänk att man kan ha så kul över generationsgränserna! Bäst vi satt där, funderade vi på hur gamla vi är. Maren är 14, Astrid är 15, jag är snart 39 och Brit är 57. Det tog inte mer än en sekund för oss att inse att jag kunde vara mor till flickorna (min egen son är ju lika gammal som dem) och att Brit skulle kunna var min mor och flickornas mormor. Men inte katten hindrar det oss från att ha roligt ihop!

När det var dags att åka hem, så ringde jag på brorsan och bad honom komma till campingreceptionen. Vi kom dit före brorsan, och då visade det sig att två par som också bor där på säsong var vakna och ville prata bort en stund. Jag har inte sett dem tidigare i år, så det blev hej och kram och grattis och allt. Och vet ni vad? De och en hel massa andra säsongare tänker komma till kyrkan på lördag! Om alla de kommer, så lär jag få trycka upp nya program...

Min möhippa blev den roligaste tänkbara. Visserligen vaknade jag av att någon bankade på dörren i morse, fast det visade sig att det var i mitt huvud det lät, men det får man ta. Jag är så glad över att jag har så goa vänner, vilken ålder de än råkar ha.

Nåväl, det är dags att sätta lite fart. Vigselprogrammen blev klara igår (tjusiga till de inbjudna gästerna, lite enklare men fortfarande snygga till de som kommer till kyrkan ändå), men nu måste jag piffa till skorna och göra menykort. Tänk att det ska vara så mycket jobb med att gifta sig!

POSTAT 2008-07-25 14:43:45

Annonsen klar!

Tack alla ni som gav mig synpunkter på vilken annons jag skulle ha i tidningen! Idag har jag lämnat in den, och det blev så här:

Nervöst såg hon på medan han läste lappen. "Vill du gifta dig med mig?" hade hon skrivit. "Självklart" svarade han och log. Välkomna på vigseln i Södra Ny kyrka 2/8 kl. 14.00 Gunilla Andersson Olle Anteryd                                                                                                                                           

Med tanke på att vår förlovningsannons inte var av den vanliga typen, så ville jag att även vigselannonsen skulle "sticka ut" lite. Förlovningsannonsen såg ut så här:

Efter många år och träning på andra blev det rätt när vi äntligen fann varandra. Så nu vill vi berätta för alla som vill veta att vi slutat med att söka och leta. Ringarna är växlade, våra hjärtan likaså, tillsammans för alltid, för evigt vi två.

För övrigt kan jag berätta, att nån typ av ondskefull insekt fick för sig att jag var ett lämpligt offer, så insekten i fråga har stuckit eller bitit mig bredvid ena armbågen. Ett stort område är rött och väldigt svullet, det värker och är ömt men framför allt så KLIAR det. Nån form av allergireaktion har det tydligen blivit, för jag går och småhuttrar i värmen, jag är sömnig och mår lite allmänt tjyvtjockt. På apoteket rekommenderade man att jag skulle pallra mig iväg till vårdcentralen, men det känns inte så aktuellt. De lär bara ge mig antihistamin, och då kan jag lika gärna ta en extra allergitablett av de jag redan äter mot pollenallergi.

Nu börjar det verkligen dra ihop sig. Fatta att jag SKA GIFTA MIG NÄSTA VECKA!!!!! Tanken svindlar, men det är verkligen på riktigt. Tills dess så måste allergin ha gett med sig (snyggt med ärmlöst och ena armen är jättesvullen och illröd. Eller inte.) och tärnan måste ha frisknat till från sin förkylning. Måste måste måste!

POSTAT 2008-07-21 11:28:00

Problemet är löst!

Jag är så tacksam över att det finns så många snälla människor. Ni är så många här inne som skrivit så mycket snällt till mig, både tidigare och nu när blivande svägerskan tog tillbaka sitt löfte. Det känns så skönt att veta, att det finns folk som orkar engagera sig i totalt okända människors i-landsproblem fastän man själv står mitt uppe i planeringen för kanske den största festen i sitt liv.

Tack alla ni underbara, snälla, vackra, generösa brudar!

Mitt problem är faktiskt löst, tro det eller ej. Min mor ringde i morse för att höra sig för när under dagen jag kommer dit för att hjälpa henne med bröllopskläder. Jag grät floder efter att ha diskuterat lokalproblemet med sambon, och jag kände bara att jag inte vill gifta mig. Jag tyckte att vi lika gärna kunde ställa in alltihop och istället åka bort eller knata in på stadshuset eller vad som helst. Bröllopet var ändå förstört, eftersom det mitt i all glädje också kommer finnas en stor del bitterhet. Mamma försökte komma med olika förslag, men de funkade bara till hälften. Vi insåg att vi inte skulle lösa nåt genom att sitta där och vara arga och griniga, så vi bestämde att höras av längre fram under dagen.

Efter en stund ringde telefonen. Det var min äldste bror som sa: "Ja, jag tänkte ge er och alla andra bröllopsgäster en inbjudan till kaffe och tårta och efterföljande mys den 2 augusti här hemma hos oss. Passar det, eller har ni andra planer?" Jo, då grät jag igen. Jag vet inte varför jag inte ens tänkt på att vi kan ha det hos dem, kanske för att hans fru inte är den smidigaste personen att ha att göra med.

Jag sa bestämt att de inte fick känna sig tvingade till att ha oss där, men brorsan sa då, att han skulle bli glad om vi ville komma dit. För nästan 10 år sedan gifte han sig, och då var det liknande kaffe/tårta/mys hemma hos mig i min dåvarande bostad. "Vi har inte kunnat tacka på nåt bra sätt, så nu vill vi få bjuda igen."

Självklart tackade jag ja. Allt känns mycket lättare, även om min blivande svägerska inte står så speciellt högt i kurs. Men jag har bestämt mig för att hon inte ska få förstöra min bröllopsdag. Varför ska jag låta någon annan få förstöra mitt livs enda bröllopsdag (nej, jag kommer faktiskt aldrig mer gifta mig. Det är möjligt att jag kommer skilja mig från Olle, man vet aldrig vad som händer. Men om jag skulle träffa en ny karl, så kommer jag inte gifta mig med honom. I min värld gifter man sig bara en gång)? Om hon vill vara en svikare så är det upp till henne, det är inte mitt problem. Jag har i alla fall lärt mig att aldrig mer tro på hennes ord.

Än en gång, tjejer - tack för alla värmande ord och er omtanke!

POSTAT 2008-07-21 08:45:30

Har jag blivit en bridezilla?

Det är möjligt att det är så, inte vet jag. Det finns troligen ett helt gäng brudar här inne som tycker att jag är en mycket självisk och otacksam människa som hakar upp mig på småsaker, men det bjuder jag på i så fall.

Grejen är den, att jag bryr mig inte ett dugg om ifall bröllopstårtan äts upp hos svägerskan eller hos nån annan.

Bara det inte blir här hemma.

Vi som ska gifta oss är båda i 40-årsåldern, och vi ställer upp för allt och alla närhelst någon kallar. På vårt bröllop, så hade vi så gärna velat bli ompysslade för en gångs skull, och slippa stå med allt själva. Tanken var, att vi skulle göra hästjobbet med all planering innan bröllopet, så att vi bara kunde njuta under själva bröllopsdagen och inte behöva tänka på att det är mer jobb kvar. Vi vill ha semester den dagen!

Och vi har gått igenom alla tänkbara och otänkbara alternativ till lokal. Vi har funderat på restaurangen där vi ska ha middagen - går bort därför att vi inte abonnerat hela restaurangen, och dessutom är det storpartaj i stan den helgen så restaurangen lär bli fullsatt senare på kvällen. Vi har funderat på att hyra lokal - går bort, för dels känns det knas att hyra en lokal för 18 personer, dels har vi samma jobb att göra i alla fall. Vi har funderat på att ödmjukast fråga någon av de andra gästerna om de kan tänkas husera oss - går bort därför att de av dem som har tillräckligt stora utrymmen antingen bor så till att man måste köra långt ut i obygden för att ta sig dit, och det vill ingen, eller så är de inte intresserade av mysdelen senare på kvällen.

Så vad gör vi? Tja, det blir till att hyra in några bord och stolar, möblera om här i huset och ha det här i alla fall. För min del är det ett lika stort avbräck i min bröllopsdröm som att någon skulle tala om att jag inte får ha vit klänning eller att prästen ett par veckor innan bröllopet säger att varken han eller kyrkan är tillgänglig för bröllop den dagen.

För visst har väl ni också några såna där saker som är jätteviktiga för att det ska bli just ERT bröllop? Visst finns det detaljer som ni inte kan tänka er vara utan, för då känns det inte rätt? Jag är fullständigt övertygad om, att vi blir gifta i vilket fall. Men det var inte på det här sättet jag hade tänkt mig det.

POSTAT 2008-07-20 23:40:20

Nån som vill ha min svägerska?

Jag säljer henne till högstbjudande! Eller förresten, den som tar emot henne för lägst ersättning får henne, precis som när man auktionerade ut barn förr i tiden.

Sambon och jag har vänt och vridit och haft riktig brainstorming angående gillestugan. Vi har funderat på alla alternativ, från att ha den som den är till att bygga en inglasad altan på 12 dagar. Inget förslag funkar.

Just nu har jag en liten idé om att vi istället ska använda stora matrummet. Det är ett jätterum som går i vinkel, och där skulle man kanske kunna ställa några bord, även de i vinkel. Då skulle det också vara möjligt att använda matbordet och bara låna ett par bord till. Men då måste vi å andra sidan tömma den del av rummet som för tillfället är tv-rum med tillhörande soffbord och hörnsoffa och bokhylla och TV. Kul.

Det var så här vi INTE ville ha det. Vi ville ha ett litet bröllop där vi hade möjligheten att bli bortskämda, för en gångs skull. Vi ville planera hur allt skulle vara, och sedan skulle vi slippa ta hand om dukning och mat och städning.

Därför vill vi inte vara här hemma.

Efter tårtätandet vill vi ha mys och chips och salta pinnar och öl och vin och gemyt med dem som känner sig hugade, för det är så trevligt. Men då vill vi också kunna gå från festen när vi känner för det. Om vi har det här hemma så har vi två alternativ: 1) Antingen talar vi om för gästerna att nä, hörni, nu hade vi tänkt oss en bröllopsnatt nån annanstans, så nu får ni vara så vänliga att gå så vi kan komma härifrån, eller 2) så åker vi iväg och gästerna är kvar hemma. Första alternativet känns så lagom gästvänligt och andra alternativet är inget alternativ. Jag åker inte hemifrån så länge som mina gäster är kvar i mitt hus.

Därför vill vi inte vara här hemma.

Dessutom vet vi att det kommer krävas någon form av städning. När vi gör det kvittar, för det måste ändå göras. Att göra det på kvällen låter så lagom roligt, och att ha det kvar till dagen efter låter lika lite lockande.

Därför vill vi inte vara här hemma.

Myset kommer förhoppningsvis pågå några timmar, och klockan kan kanske bli lite sen. Att då bege sig hemifrån för att sova på hotell känns onekligen snett. Men jag vägrar tillbringa min bröllopsnatt hemma, för då blir det som efter vilken annan fest som helst.

Därför vill vi inte vara här hemma.

Olle ska ringa sin syster imorgon och fråga vad 17 hon menar. Själv har jag inga planer på att prata med henne. Jag vet nämligen inte vad jag är mest besviken på: att hon inte kan hålla sina löften, eller att hon är så feg så hon inte ens vågar erkänna det. Just nu vill jag bara skita i alltihop och resa bort istället. Jag hatar bröllop.

POSTAT 2008-07-20 18:23:25

På vårt kylskåp

har vi en liten whiteboard-tavla där jag under helgen skriver upp kommande veckans planering för hela familjen. Nu när vi allihop är lediga så är det inte så mycket som skrivs, lite tandläkartider och frisörbesök och dylikt. Under terminerna, däremot, så står det alltid när jag förväntas komma hem från jobbet (har oftast oregelbundna arbetstider), vad sonen ska ha till mellanmål när han kommer hem från skolan (jo, jag vet att en tonåring ska kunna fixa sånt själv. Det kan han säkert också, men hönsmamman i mig är rädd att något av följande alternativ inträffar om inte jag skriver vad han ska äta: 1) Han äter samma mellanmål dag ut och dag in, företrädesvis kräm eller nyponsoppa 2) Han öppnar kylskåpet, stänger det igen och säger: "Det fanns inget.") och det står också vad vi ska ha till middag dag för dag. Gissa om det spar en massa tid om vi redan vet vad som ska lagas till! Naturligtvis står där också träningstider, föräldramöten och alla andra tider som ska passas.

Intill det här schemat, finns en liten ruta som jag använder för att skriva in nästkommande veckas planering vad gäller tider. När jag nu satt och skrev på lilla kylskåpstavlan insåg jag, att jag fick lov att skriva BRÖLLOP i lilla rutan... Det är dags! All planering ska funka nu, för dagen D är nästan här!

Och självklart så inträffar det som inte får inträffa. Suck.

Vi tar det från början. Blivande svärfar ringde i förmiddags och bad oss komma dit, men blivande maken sa då att det i så fall fick bli nu under eftermiddagen, eftersom det var dags att träna i kyrkan klockan 12 (mer om det senare). Sambon misstänkte att de skulle be oss hjälpa dem att flytta (återigen...), men jag trodde mer på att det var något bröllopsrelaterat. Nåväl, vid 16-tiden idag så knatade vi iväg till svärparenteserna, och efter en stund fick vi ur dem vad saken gällde. Och jo, det gällde bröllopet. Vår bröllopsmiddag ska hållas på en liten restaurang, men kaffet och tårtan ska vara hos blivande svägerskan med familj.

Trodde vi.

Det var i alla fall vad de glatt och villigt lovade i maj eller när det nu var. Men nu, 13 dagar innan bröllopet, så har de kommit på att oj då, vi har ju befunnit oss i stugan hela sommaren och drygt 30-åriga dottern har huserat hemma i huset och då är det stökigt och inte hinner vi städa för vi kommer vara bortresta och kommer inte hem förrän kvällen innan bröllopet och var ska vi göra av hunden och katten och halvväxta sonen. Som sagt, NU kommer de på det - och tro inte att de kan säga det direkt till oss, det blivande brudparet. Nä, säg det istället till brudgummens föräldrar! Så Olles föräldrar hade funderat ut att vi kanske kunde ta kaffet hos dem istället, för om man lägger i skivan i det bordet och flyttar den fåtöljen och skjuter på den soffan så kan man ställa in trädgårdsbordet i vinkel och då kanske man kan tränga ihop 18 stycken där.

Eller hur.

Olle och jag bestämde på stående fot att istället röja ur gillestugan här hemma (tack och lov att inte den är möblerad än utan bara används till förråd!) som ju ändå är en tom yta på sådär i runda slängar 30 kvm. Så ber vi att få låna bord och stolar på bygdegården i min gamla hemsocken, och så tar vi kaffet här hemma istället. Vi hade ju liksom tänkt oss ha lite mys och gemyt efter tårtan för den som vill, med lite snacks och starkvaror och trevligt prat - och eftersom Olles föräldrar gärna går och lägger sig vid nio-tiden på kvällen så...

Vi har inget emot att göra så, men det känns lite sådär att börja planera det nu, med mindre än två veckor kvar. Men det är bara att fundera på hur det ska se ut, och med tanke på att huset och därmed gillestugan byggdes 1974 och inte har förändrats sedan dess (brunmelerad heltäckningsmatta, mörk träpanel på innerväggarna och gulbeige väv på väggarna. Snyggt), så lär det behövas en del dekorationer för att det ska se presentabelt ut. Ytterligare en inköpsresa, med andra ord.

Men så var det det här trevliga idag - genrepet. Det gick jättebra, men snacka om att trigga igång bröllopskänslan! Jag menar, vi stod framme vid altarrundeln och prästen gjorde lite snabbgenomgångar om vad som skulle hända, och det var helt i sin ordning. Men löftena ville han att vi skulle träna på! Så vi stod där framför prästen, med brudföljet, brorsan, morsan och vaktmästaren som vittnen och svarade "ja" och lovade varann evig trohet och allt. Vi blev alldeles fnittriga och jättelöjliga, för det hade vi inte riktigt räknat med. Och vi hade definitivt inte räknat med hur det skulle kännas!

Nåväl, allt gick bra, förutom att tärnan är övertygad om att hon kommer svimma. Så vi fick lova henne att ställa dit ett glas vatten så hon har ifall det skulle börja snurra. Och eftersom hon har vattnet (och dessutom en pianopall bara någon meter ifrån sig) som trygghet, så kommer hon absolut inte svimma. Och skulle hon nu göra det - vad spelar det för roll? Som prästen sa: på ett bröllop kan bara en enda person göra bort sig, och det är prästen. Övriga medverkande är inga proffs, men det är han, så alltså är han den enda som kan skämma ut sig. Känns skönt att veta!

  1 2 > SISTA SIDAN (6)