Funderingar

Hej. Det är bara jag igen. Tänkte dela med mig av lite funderingar jag haft den sista tiden. Bröllopsfunderingar, alltså.

Rätt så länge har jag tänkt, att jag hade velat vara yngre när det blev dags för bröllop. Vid närmare 40 så finns det ändå en del oönskade detaljer på ens kropp, saker som inte alltid är så lätta att dölja. Hold-ins och push-ups i all ära, men här snackar vi rynkor, gäddhäng (som har mycket vackrare namn i Norge: grevinne-armar) och mage som ett hängbuksvin. Det är så lätt att drömma sig bort när man ser bröllopsbilder på alla unga människor och så sitter man där och tänker att så ska minsann jag också se ut. Men nånstans i ens närhet har då en mycket illvillig människa hängt upp en helspegel, och den visar utan pardon att nähä, jag kommer definitivt inte se ut som de.

Men nu har jag kommit på andra tankar. Visst, jag kommer inte vara planetens snyggaste brud, men det hade jag inte varit för 15 år sedan heller. Då var jag till och med tjockare än vad jag är i dag. Men det jag har idag som jag inte hade för 15 år sedan är självtillit och självförtroende. Inte så att jag varje morgon kliver ut på balkongen, slår mig för bröstet och säger jösses, vad jag är bra, men jag vet vem jag är, vad jag vill och vad jag kan. Jag lyssnar inte så mycket på allt som alla andra tycker, utan jag gör saker och ting så som jag tror att de blir bra för mig. Blir det inte bra så är det MITT fel, ingen annans.

Det är här bröllopet kommer in. Jag är så tacksam för att jag inte gift mig tidigare, för då hade jag lyssnat på alla som hävdar att det måste vara på ett visst sätt, att vissa gäster måste bjudas och att det eller det måste vara med. Det hade med andra ord blivit alla andras bröllop, inte mitt.

Som det är nu, så är det jag och sambon som bestämt bröllopet. Jag har gjort nästan allt av planeringen, men han har godkänt respektive förkastat de olika detaljerna. Det är i alla fall VÅRT bröllop från början till slut, och det känns oerhört skönt. Vi har inte alla dessa "måsten" hängande över oss, utan vi gör det vi vill och tycker känns rätt, inget annat. Då kvittar det att personer i vår omgivning tycker att vi beter oss konstigt som inte bjuder hela släkten, som har fotograferingen EFTER vigseln, som har middag på restaurang och en massa annat. So what? Det är VI som gifter oss med varann för VÅR skull, de övriga är våra gäster som faktiskt bara har att acceptera det vi vill. Jag menar, inte är det väl så, att gästerna är med och bestämmer en massa om de blir bjudna på en annan fest?

Nä, det känns helt okej att gifta sig nu. Utseendet är som det är, och det kommer jag aldrig bli nöjd med. Men vet ni vad? Det var jag inte för 15 år sedan heller.

2 veckor kvar.

Ja, det är faktiskt inte längre än så tills jag ska gifta mig. Nu finns det inte tid kvar för att låta saker och ting strula, så gissa om jag blev nervös när en av solisterna ringde i torsdags och sa att de tränat med kantorn - och att det skar sig fullständigt! Tjohej, så kall jag blev. Men han berättade vad som hänt, och efter det ringde jag kantorn. Och jo, hon hade talat om för dem vad hon tyckte och tänkte (och det var då inga snälla saker), så hon skrattade gott och sa: "Jag tror minsann jag skrämde dem rejält!" Hon hade själv föreslagit för dem, att om de hade någon annan som kunde ackompanjera dem, så vore det väldigt mycket bättre.

Lyckligtvis så pluggar solisterna på en musikhögskola, så de har ett antal musikkompisar att välja mellan. Uppenbarligen finns det en tjej där på kantorslinjen som de sjungit mycket med förut, och som det fungerar bra med. Så jag ringde henne och hon tackade genast ja till att spela på bröllopet. Men hon bor i Tranås i Småland, och vi ska gifta oss i Säffle i Värmland... Så det är bara för oss att dels betala henne för spelningen och dels betala bussbiljetten. Som tur är, så slaggar hon hos sångarna, så vi behöver inte lägga pengar på boende.

Jaja, det löste sig ju ändå. Kantorn håller sig till orgeln och musikstudenten håller sig till flygeln, så är alla nöjda och glada.

Oslo nästa

Sådär lite hastigt och lustigt insåg vi för några timmar sedan, att vi måste ta en tur till Oslo imorgon. Igår fick nämligen blivande maken besked om att det blir Norge-jobb för hans del, kanske redan fr.o.m. måndag nästa vecka. Men eftersom det är ett norskt företag, så måste han ha ett norskt bankkonto för att kunna få sin lön. Men enligt chefen så var det bara att kliva in på Nordea här i stan för att fixa ett bankkonto på Nordea i Norge. Sagt och gjort, i förmiddags var vi på banken för att ordna det - och fick till svar att man inte kan öppna ett bankkonto utomlands med mindre än att man är på plats i landet och kan legitimera sig... Och inte är det så att Olle hinner springa på banken när han är i Oslo och jobbar, för det är jobb från tidig morgon till sen kväll.

Lite snopna åkte vi hem igen och satte oss att leta tåg- respektive bussbiljetter till Oslo. Vi har ju bara 20 mil dit, men dagens bensinpriser+bompeng+parkering=många pengar, så det är billigare att åka buss eller tåg. Visserligen skulle vi kunna ta bilen till Halden eller Kongsvinger, men kostnaden blir ungefär densamma i alla fall.

Skulle vi ta tåget, så skulle vi vara framme i Oslo ca 12.30 och få åka därifrån 15.50 - inte speciellt intressant. Med buss, däremot, är vi framme ca 10.30 och kan åka hem 17.30. Det ger oss en fin dag i denna otroligt vackra huvudstad, vi hamnar mitt i centrum med bussen och slipper vela runt med bilen - allt till det facila priset av 525:-!

Men inte hade vi räknat med en tur till grannlandet (vi som bor så nära har svårt att förstå att Norge faktiskt inte är samma land som Sverige - det är ju sammasamma!) så där spontant! Men vi har ordnat hund- och tonårsvakt (jo, tonåringen skulle säkert klara sig ensam hela dagen. Problemet uppstår när vissa "kompisar" får reda på att det är FF...), så det blir säkert en kanondag. Jag älskar ju Oslo!

20 dar kvar!

20 dar, det är verkligen en fis i rymden när det gäller bröllopsplanering. Jo, jag har råkoll på allt och är ordentligt med på plan, men ändå känns det som väldigt lite tid kvar.

Igår gjorde vi ett mycket dyrt inköp, och hade det inte varit för bröllopet så hade vi absolut inte köpt något dylikt. Lyckligtvis kommer vi troligen använda tingesten vid fler tillfällen. Vad jag snackar om? En videokamera! Videokamera är väl troligen fel ord att använda, för enligt experterna så heter det HD-kamera. Vi har aldrig ägt någon filmkamera, och alla som vi frågat har bara haft den gamla sortens videokamera som inte går att koppla till datorn. Och vi som inte ens har en video längre, utan bara DVD! Så alltså blev det att kliva iväg till Expert här i stan och lägga ut 5000:- på denna pryl. Nu gäller det bara att lära sig hur den fungerar, och sedan lära min bror...

Och vet ni vad? Jag har inte minsta lilla huvudvärk sen igår!

Mösexa? Svenhippa? Utdrikkningslag!

Idag har sonen, blivande maken och jag själv besökt våra norska vänner (där min tärna är en del av familjen) för att avnjuta ost och kex. För en del av oss vankades det även vin, och skam att sägandes så blev det något glas för mycket av den varan - i alla fall för mig!

Så här var det: i förrgår ringde min tärnas mamma (min tärna är ju bara 14 år) och undrade om vi kunde tänka oss att komma till dem på campingen här utanför stan (där de har säsongsplats) och prata bort en stund över lite ost och kex. Det lät ju självklart som en mycket trevlig idé, så vi tackade genast ja. Eftersom de dessutom ville bjuda på lite gott vin, så ordnade de skjuts åt oss. Så kl. 16 blev vi hämtade, och där satt vi i godan ro och smakade på norska ostar, franska ostar, svenska ostar, engelska kex, sydafrikanskt och tyskt vin och bara mådde gott. Men av någon anledning så blev aldrig varken mitt eller sambons vinglas någonsin riktigt tomma, utan de fylldes ständigt på som vore de ymnighetshorn. Och jag, som inte dricker mer än högst ett glas vin under en hel kväll (ungefär två gånger per år och då tillsammans med god mat), började naturligtvis bli lite lullig.

Efter en stund behövde jag gå på toa, och min tärna och hennes mor behövde detsamma, så vi gick samtidigt (kom nu ihåg att vi befann oss på en campingplats där det är flera toaletter i samma sanitetshus). När vi var klara där, så påminde sig Brit (tärnans mor) om att receptionschefen ville prata med mig. Nu är det inte riktigt så allvarligt som det låter, eftersom jag jobbat på campingen i fem somrar - hon ville helt enkelt snacka med en gammal arbetskompis. Så vi gick dit, och på vägen tillbaka tog vi märkligt nog en omväg och kom så förbi en campingtomt där ett par andra säsongare bor. Eftersom vi känner paret Nückel relativt väl, så bjöd de in oss på lite vin, och Brit berättade då att vi var ute på utdrikkningslag. Så vi satt där och pratade en stund innan vi gick tillbaka till den ursprungliga husvagnen - för mera vin...

Så där satte vi oss igen, och vi var helt eniga om att det var ett alldeles perfekt utdrikkningslag (som det heter på norska). Brud och brudgum fick en gemensam, mycket trevlig eftermiddag, precis lagom för oss som inte gillar att bli utspökade och bortgjorda.

Men jag blev onykter. När vi kom hem så gick jag ut med hunden, och bäst jag gick där så funderade jag på när jag senast var så berusad. Fyra glas vin... hmmm... Det visade sig, att senast jag nådde upp till samma promillehalt var 3 oktober 1990. Jodå, jag kommer till och med ihåg datumet! Då var jag, dåvarande sambon, hans kompis och min dåvarande svärfar på resa med husbuss i Tyskland för att bevista EM i tractor pulling (jo, det finns EM även i udda sporter), och då passade vi på att besöka Cannstatter Volksfest i Stuttgart, Stuttgarts motsvarighet till Münchens ölfestival. Det var just den 3 oktober 1990, den dag som Öst- och Västtyskland officiellt enades efter att ha varit delade i så många år.

Nästan 18 år har det alltså gått mellan de tillfällen jag varit riktigt onykter - inte så konstigt att jag blir det redan efter fyra glas vin! Troligen kommer jag ha en dov huvudvärk imorgon, men det får det vara värt. Är jag bakfull en gång var artonde år, så kan jag nog hantera det. Så nu får vi se... om jag följer statistiken, så kommer det dröja till april 2026 innan jag blir berusad igen. Då är jag alltså... oj då... 56 år... Nån som tycker att jag är alkoholist?

För den som undrar, och som möjligtvis tar illa upp över att jag hällde i mig så mycket vin i sonens (även han 14 år) närvaro, så ber jag om ursäkt. Kanske kan mitt beteende ändå rättfärdigas med två saker: 1) jag varken raglar, är högljudd eller beter mig som ett svin. Det enda är att jag har lite lättare för att skratta än i vanliga fall - och i vanliga fall skrattar jag väldigt ofta. 2) Jag tycker det är bra att sonen får se att det finns ett mellanting mellan att vara nykterist och att supa sig aspackad. Ett par glas vin i goda vänners lag med lång tids mellanrum är en umgängesform och visar att man kan hantera alkohol utan att behöva hjälp med att förflytta sig.

Nåväl, nu är det dags att fortsätta hälla i sig vatten. Varje droppe vatten gör mig något mindre bakfull i morgon!

Pirret är tillbaka!

Äntligen är "woooaaa-jag-ska-gifta-mig"-pirret tillbaks! Jag har ju saknat det ett tag, men nu sitter det där igen. Härligt! Jag menar, det ska ju vara KUL att gifta sig, inte bara "jaså". Och nu är det som sagt kul igen. På tiden, skulle jag vilja säga. Det är ju trots allt bara tre veckor kvar.

Men jag undrar: när kommer bröllops(mar)drömmarna? I många år har jag då och då haft en mardröm om att jag gått in i kyrkan som brud, men allt har bara känts fel. Det finns inga detaljer med i drömmen, bara en känsla av att allt är fel - i synnerhet brudgummen. Men för drygt fem år sedan så träffade jag den karl som jag nu ska gifta mig med, och en gång under dessa år har jag haft samma dröm - men då var det inte längre en mardröm utan bara en mycket underbar dröm med en känsla av att allt är så rätt. Det var rätt länge sedan jag hade den drömmen, och sedan dess har jag inte haft en enda bröllopsdröm. Borde de inte komma snart? Suck, aldrig blir jag nöjd.

I tisdags var sambon och jag i Göteborg och shoppade loss. Stora plånboken åkte med, och vi beredde oss på tunga kassar och mycket bärande. Och vad hände? Jo, inräknat lunch, fika, förvaringsbox och shopping, så gick kalaset lös på knappt 1200 spänn. Smålänningen i mig ler förtjust.

I Göteborg hittade jag i alla fall en jättefin brudbutik, där en så rar människa hjälpte mig prova tiaror. Tyvärr hittade jag ingen som jag föll för, men jag fick i alla fall blodad tand och har nu beställt en tiara på nätet (bild finns självklart i galleriet). Om jag sedan faktiskt ska ha tiaran eller ej på bröllopet återstår att se, men då kommer jag i alla fall ha en om andan faller på.

Vad har vi då kvar att göra? Vigselprogrammen ska göras klart (vilket inte kan ske förrän jag diskuterat detaljer med prästen - och honom träffar jag inte förrän vi ska öva nästa vecka), jag ska kolla med tårtmakerskan, frissan, chauffören och sångarna att vi inte missuppfattat varann och vi måste ordna en filmkamera. Sen är vi nog klara för bröllop!

4 veckor

är det kvar. Det är som ingen tid alls. Lika lång tid som en vanlig semester, och vi är många som vet hur snabbt en semestermånad går.

Blev så irriterad igår. Tidigare i veckan gick jag in på hobbyaffären här i stan och beställde papper till vigselprogrammen. Min tanke var, att de i princip ska se likadana ut som inbjudningskorten (och senare även tackkorten), något som jag upplyste butiksinnehavaren om redan när jag köpte papper till inbjudningarna. Eftersom affären är liten, så har de inte så många exemplar av varje pryl, utan istället får man beställa. Så det var vad jag gjorde i tisdags och gladde mig åt att få göra klart programmen. Igår ringde affären och sa, att nu hade det kommit papper. Jag knatade förstås dit, och vad får jag veta? Jo, det beiga pappret finns inte längre i den nyansen, bara i en nyans mörkare (och det var MYCKET mörkare), och det röda pappret var jättegammalt, så det gick inte att få tag i överhuvudtaget, varken i nyans eller struktur. Hade man inte kunnat upplysa mig om det i april, kanske? Nix, så serviceminded var man inte. Så nu står mitt hopp till Panduro i Göteborg, annars får jag panikgöra nåt annat. Men hur kul är det när man vill att allt går i samma stil?

Så till nånting trevligt. I torsdags gick vi till restaurangen där vi ska ha vår lilla middag. Vi talade om hur många vi blir (17 st - snacka om minibröllop!), och så frågade vi om de kommit fram till hur dukningen blir. Jojomen, de visste precis, men de tänkte inte tala om nåt, för det är deras överraskning till oss. Känns onekligen kul!

Men så var det det där med bröllopet. Förutom vigselprogrammen så är allt klart (jaja, tiara eller ej är inte bestämt än. Det hinns.), och jag har tråkigt. Det finns ju inget kvar att planera! Min stora hobby är därmed slut (jo, planering är det bästa jag vet). Jag försöker verkligen arbeta upp någon sorts engagemang för vår stora dag, men det känns mer som "jaha". Is that all there is?

Nånting blått

har jag till sist hittat. Jag ska ju ha vinrött/rött/orange i min bukett, så det passade inte med något blått där. Mina smycken är klara stenar, så även där blev det fel om nåt hade varit blått. Så jag funderade på om jag kunde hitta någon ring med en liten blå sten, eller om jag kunde hitta någon liten blå berlock att ha i armbandet. Men ingenstans stod något sådant att finna.

Men gissa om det kändes rätt när jag fann en blå ring med en liten, klar sten (finns självklart i galleriet)! Den är inte märkvärdig på något vis, utan väldigt enkel - men annorlunda. Så nu är hela ramsan klar, tror jag:

Nånting gammalt: klänningen är begagnad. Nånting nytt: smyckena och de övriga kläderna är nya. Nånting lånat: näsduken är mammas gamla konfirmationsnäsduk. Nånting blått: den nya ringen. Nånting fått: sambon betalade skorna.

Idag är det exakt en månad kvar till bröllopet. Det är sista dagen som jag kan räkna den återstående tiden som ogift i månader och det borde pirra som själva attan, men det gör det inte. Inte ett endaste litet pirr finns det. Och det är inte ett dugg oväntat. Jag är planeringsmänniska ut i fingerspetsarna, däremot är det inte så viktigt med själva genomförandet. Nu har jag planerat och planerat och åter planerat de senaste månaderna, och nu är allt verkligen klart. Förutom att bestämma om jag ska ha tiara eller inte, så tror jag inte att det finns ett skvatt kvar att göra förrän sista veckan. Och det innebär, att för mig så är allt det roliga över... Jag älskar att planera men är fullständigt lycklig om någon annan genomför det jag planerat. Kan jag låta nån annan ta min plats i kyrkan? Nä, jag skojar bara. Naturligtvis vill jag gifta mig med Olle som jag älskar så mycket, men den där roliga fasen är ändå förbi. Tusan också.

I förrgår grät jag

och la mig i vardagsrummet. Igår skrek jag och la mig i vardagsrummet. Idag ler jag och tänker nog försöka lägga mig i sängen igen.

Nädå, det är ingen kris i förhållandet, även om det kan se så ut. Det är helt enkelt ryggen i allmänhet och några revben i synnerhet som gjort mitt liv ytterst plågsamt ett par dagar. Det började i torsdags morse med att det kändes som en muskellåsning i närheten av ena skulderbladet. Sedan blev det värre och värre, och att ligga i sängen var inte att tänka på. I vår sköna, ställbara fåtölj kunde jag slumra lite.

Igår kunde jag inte lyfta höger ben tillräckligt mycket för att kunna gå ordentligt, höger arm var bortdomnad och djupandning var inte att tänka på. Lyckligtvis skulle jag till kiropraktorn igår förmiddag, och han fick helt enkelt passa på och lösa det här också. Eller först och främst, kanske jag ska säga.

Käre kiropraktorn tittade, kände och bekymrade sig. Antydde att han behövde slägga och kofot för att lägga rätt de revben som låg fel. Så sa han: "Det här kommer göra ont", jag svarade "Det gör det redan" och så började han lyfta, rycka, knäcka, vrida, böja och sträcka i mig och på mig. Vanligtvis gör det inte ont att besöka Gunnar (som kotknackarn heter), men den här gången skrek jag. Efter att han gjort så i en halvtimme, såg han till att jag fick en ny tid på måndag och sedan skickade han hem mig. Det var riktigt intressant att köra bil...

Men hem kom jag, och mina rörelser gjorde att tankarna osökt gick till en tennsoldat. Kvällen kom, och det blev fåtöljen igen. Vid 5-tiden i morse var det inte bekvämt längre, så jag testade soffan istället. Och somnade som en stock. Tre timmar senare vaknade jag, sträckte försiktigt på mig och upptäckte att smärtan nästan helt är borta. Tack gode gud för denne underbare kiropraktor!

Innan jag åkte från kiropraktorn, hann jag med något annat mycket viktigt. Jag lämnade in brudklänningen för en sista justering. Axelbanden ska kortas någon centimeter, annars sitter klänningen som en smäck. Det var ett helt företag att ta sig i och ur klänningen utan att böja och vrida sig, men med god vilja och en hjälpsam expedit så gick det också. Så på måndag, när jag ändå ska till storstan igen (det är där både kiropraktorn och sömmerskan finns), så ska jag hämta min alldeles nyfixade och klara klänning. Enda funderingen nu är: ska jag ha diadem eller inte? Frisören tycker inte det, själv vill jag gärna ha det (men i så fall: vilket?) och blivande maken säger: "Blir det inte för mycket nu då? Vi skulle ju hålla allt enkelt..."

Det är bara fem veckor kvar tills det är dags att gifta sig. Fem ynka veckor. När är det dags att bli en bridezilla? Inte ens sambon tycker att jag är en sådan, och vi funderar båda på när denna sjukdom bryter ut. Men känner jag mig själv rätt, så blir jag inte någon bridezilla förrän på bröllopsdagen. Då kommer jag vara jättestressad, fastän allt är klart. Herre jösses, allt är ju klart redan nu! Jaja, den dagen den sorgen. Som min mor säger: man ska inte ta ut bekymren i förskott, för då kan man få dem två gånger.

Lycka till nu, alla ni som gifter er idag. Njut!

Kan man ha en hemmagjord cake topper?

Ja inte vet jag, men jag har gjort en idag i alla fall. Jag gillar att göra marsipanfigurer och har gjort en hel massa till olika tårtor under några års tid, men jag har aldrig gjort något beständigt. Inte förrän nu!

Jag och sambon är helt överens om att vi inte ska ha någon elegant och vacker topper, utan istället något lite roligare. Det har inget med att göra att vi inte tycker att de eleganta är underbara (för det är de verkligen!), utan det handlar helt enkelt om att vi som personer inte är speciellt eleganta och graciösa. Lite roligare är mer "vi", och jag har letat och letat efter något som skulle passa oss. Det finns hur många roliga/häftiga/knasiga toppers som helst, men ingen som vi sagt "YES!!" till. Så jag bestämde mig för att göra en egen istället. Jag menar, hur svårt kan det vara att jobba i lera när man kan marsipan? Som sagt...

Nästan exakt fem timmar tog det mig att få till en topper som jag kan acceptera. Det var attans så kul att jobba med cernit-lera, men jösses så annorlunda mot marsipan! Sambon är dock jättenöjd och tycker att det är vi (även om han är lite fundersam till om han verkligen är så tjock och inte har några ben), så den här får det nog bli. Bilder finns naturligtvis i galleriet.

Själv kan jag som sagt acceptera toppern, men jag är inte kanonnöjd. Om någon av er skulle vilja ha vänligheten att kika in i mitt galleri och komma med kommentarer så vore jag jättetacksam! Men jag måste säga, att den ser bättre ut i verkligheten än på bild. Kan det bero på fotografen..?