BröllopsGuiden

gunnila

« December 2019 »
TI ON TO FR
25 26 27 28 29 30 1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31 1 2 3 4 5

POSTAT 2008-03-15 23:36:52

Funderingar...

Usch, ibland önskar jag att jag hade en kristallkula som kunde visa min framtid. Dessa ständiga beslut och avgöranden kan göra mig knäpp, och ibland vet jag varken ut eller in. Nu har min sambo fått erbjudande om att ta över ett företag, något som han länge velat göra. Problemet är väl mest, att han inte kan branschen som företaget befinner sig i, utan måste lita på personalen.

Sambon vill ha min åsikt, och jag har försökt komma på så många för- respektive nackdelar som möjligt. Förnuftsmässigt så tror jag att det nog går bra, men hjärtat säger något annat. Tänk om det går åt skogen med alltihop? Kommer vi kunna bo kvar i det hus som vi köpte i somras? Ska han verkligen säga upp sig från ett fast jobb för att kunna satsa på det här, medan jag bara går på vikariat? Men å andra sidan - vad ger mig rätten att säga nej till det som han drömt om så länge vi känt varann? Vem är jag att tvinga honom att jobba kvar på ett ställe där han vantrivs?

Just nu vet jag inte hur jag ska ställa mig till det hela, men ett vet jag - min mage mår inte bra.

Kram på er alla där ute! Planera inte ihjäl era bröllop - njut istället av det faktum att den ni älskar också älskar just er.

POSTAT 2008-03-15 08:53:10

Klänningen införskaffad!

Det är lustigt med en del av oss - vi har inget sinne för vad som klär oss. Jag är definitivt en sådan människa. Ni som varit inne på mitt bildgalleri, vet vilken typ av klänning jag letat efter: v-ringad med portrait-skärning, prinsessliv och utställd kjol utan släp. Ni som läst mitt inlägg i forumet vet att jag velat ha kort ärm (därför att omkretsen på mina överarmar matchar omfånget på min byst). Och vad händer? Jo, det blev en klänning med lite bredare axelband och a-skärning... Det var nog en himmelens tur att min blivande svägerska var med som smakråd, för utan henne hade jag inte sett klänningen ens som en möjlighet. Den är så vacker, men jag vill inte att det bara ska vara vackra detaljer, utan jag vill att allt ska vara en helhet. Och det blev det, helt klart! För 2500:- blev klänningen bara min, en perfekt skapelse från Forever Yours. Till råga på allt så hittade jag ljuvliga skor som passar så bra, både på mig och till klänningen. Min sambo och jag är nästan lika långa, så jag var tvungen att hitta ett par snygga, bekväma skor - utan klack. Och det brukar inte vara det lättaste! Men jodå, när jag och svägerskan fikat, så gick vi runt i gallerian, och vad står i skyltfönstret i en av skobutikerna? Jo, ballerinaskor i gräddvit skinn! Ibland ska man ha tur, verkar det som.

Ibland känns det nästan som att allt går för bra. Det är inte mer än 15 dagar sedan vi bestämde oss för att gifta oss, och nu har vi redan fixat klänning och skor, utsett tärna och marskalk, pratat med alla gäster, bokat kyrka, präst och fotograf, bestämt brudgummens, tärnans och marskalkens kläder, kikat på ringar, bestämt kyrkomusiken och dessutom pratat med restaurangen om middagen. Om det rullar på så här, så har vi allt klart i mitten av april, nästan fyra månader innan bröllopet. Men så bra kan det knappast gå, så jag undrar - när börjar saker och ting krångla?

POSTAT 2008-03-11 21:44:15

Jag önskar...

... att jag kunde spela in en egen skiva och ge den till min blivande make i morgongåva. Om jag trodde att jag skulle fixa att sjunga live för honom på middagen, så skulle jag göra det, men jag skulle inte hinna sjunga klart innan tårarna förstör allt. Sjungit har jag gjort så länge jag kan minnas, både solo och i olika konstellationer, men vår bröllopsdag lär bli för känslosam för att kunna göra det. Men var kan man spela in en platta så här i obygden? Och vem skulle kunna kompa mig? Nä, det får nog stanna vid en dröm.
POSTAT 2008-03-08 17:16:39

Bröllopsmässa

Idag har min tilltänkte och jag varit i kyrkan, som tillsammans med en rad lokala företag anordnade bröllopsmässa. I en sidodel av kyrkorummet hade de olika företagen dukat upp med allt som kan tänkas inför bröllop och fest: brudbuketter, choklad, ringar, fotograf och en hel massa annat. Inne i kyrkan hölls dessutom en konsert med några av kyrkomusikerna, som framförde ett blandat program med bröllopsmusik. En del av musiken var oerhört vacker och pampig, men inget som jag vill ha med på vårt bröllop. Men så fanns det ett par melodier, där jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Och efter sambons kommentar ("Hade jag tagit din hand då, så hade tårarna runnit"), så känns det som att solosångerna är bestämda: "Av längtan till dig" och "Ett liv för mig". Det finns så otroligt många vackra och passande sånger, men vad kan väl passa bättre än de sånger som berör oss båda så djupt?
POSTAT 2008-03-07 14:59:37

Visste ni det?

Visste ni att man kan bli för gammal för att gifta sig? Jodå, en hel del kommentarer gör gällande att jag är för gammal för att gifta mig i allmänhet, och i kyrkan i synnerhet. Det har börjat läcka ut att jag ska gifta mig (det har väl inte riktigt varit så att jag basunerat ut det överallt), och en hel del personer ler nedlåtande och säger: "Va, ska du gifta dig? Varför då? Är inte du lite för gammal för det?" Det är ju inte riktigt de kommentarerna man vill höra... Och jo, det är möjligt att jag är äldre än genomsnittet (gifter mig en månad före min 39-årsdag), och ja, jag har en tonårsson - men finns det verkligen någon övre gräns för när det är opassande att gifta sig?
POSTAT 2008-03-06 15:53:11

Solen skiner!

Efter gårdagens snöoväder, så är det så ljuvligt att solen både skiner och värmer! Jo, jag vet, i de här trakterna har våren kommit sådär ungefär 1 månad tidigare än vanligt, men inte klagar jag över det. Just idag är jag lite för trött för att tänka bröllop, men givetvis finns det med någonstans i mitt medvetande.

Jag satte eftermiddagstéet i halsen förut, när jag läste om alla er som mer eller mindre har panik för att ni inte hunnit längre i planeringen än ni gjort. Det är möjligt att jag är enormt blåögd, men jag känner inte minsta stress över att inte hinna, och då är det ändå bara fem månader kvar. Tror jag, i alla fall, vi har inte ens bokat kyrkan än. Men vi har preliminärbokat den, så det blir nog i början av augusti. Och inte har vi bokat restaurang och inte har vi ordnat kläder och inte har vi fixat fotograf. Tror ni att det går bra ändå, fastän vi tydligen är ute i sista minuten med allt?

POSTAT 2008-03-05 23:28:58

Augustivärme...

... är något som jag lääääääängtar efter just nu! Snöslasket vräker ner och får hjälp av hyfsad blåst, och själv har jag förmodligen fått en förkylning som bestämt sig för att göra min redan onda rygg ännu ondare. Det här med att gå ut med hunden förut var inget som lockade, mer ett nödvändigt ont. Men bäst jag gick där, så tänkte jag på det som sker om 5 månader - dagen B som i Bröllop! Drömmarna växte som från ingenstans när jag gick där och huttrade och frös, och helt plötsligt var entimmespromenaden avklarad och vi var hemma igen. Tänk så mycket lättare allt blir när man har något roligt att tänka på!
POSTAT 2008-03-05 23:23:23

2008 - året då det händer!

De flesta år händer inget speciellt, utan allt går sin gilla gång. Har man tur så jobbar man, har semester några veckor, firar födelsedagar och jul och allt är som vanligt. Men uppenbarligen så finns det också år då allt ska ske. 2008 är definitivt ett sådant år i vår familj. Visserligen köpte vi både hunden och nuvarande huset redan förra året, men i alla fall huset känns nytt för oss. Ojojoj, så mycket vi har kvar att göra med det! Men vad händer då i år? Jo, just i kväll så fick vi två tyska tonåringar till oss, två genomtrevliga grabbar som genom deras och sonens skolor är här på ett utbytesprojekt. De ska stanna tills på söndag, och dagarna och kvällarna är fyllda med aktiviteter. Eftersom jag dessutom jobbar som lärare på min sons skola (och för dem av er som undrar - jodå, jag undervisar honom också), så är jag dubbelt involverad, både som förälder och som lärare.

Söndag får vi ha som en liten vilodag, för hela nästa vecka befinner sig sonen på prao en bit bort, vilket innebär en del förändringar i rutinerna. Och vad händer på fredag nästa vecka? Jo, då hinner sonen precis hem från praon, i princip bara för att säga hej innan han följer med sin konfirmandgrupp på läger hela helgen. Väl hemkommen därifrån, så har sonen tre prov att klara av på fyra dagar, och det är bara för lilla mamma att plugga med honom. Så har vi långfredag (leeeeeeedigt), men på natten mellan långfredagen och påskafton, så flaxar hela la famiglia till Kanarieöarna för en veckas välbehövlig semester.

Som sagt, en vecka senare kommer vi hem, och då har vi ca två veckor med vanlig, invand rutin, innan det är dags för sonen att följa med ungdomsgården på skidresa i fyra dagar. Därefter har vi några "lugna" veckor, innan det är pingst och därmed konfirmation. Helgen efter det? Tja, då är vi bjudna till våra vänner i Norge (alltså till min brudtärna och hennes föräldrar) för att fira 17 maj med dem.

Efter det hoppas vi att det inte är så mycket mer som ska göras. I alla fall inte förrän i augusti, då vi ska knata in i kyrkan. Puh! Nån som kan komma på nåt mer som absolut ska göras i år?

POSTAT 2008-03-04 22:03:18

Jag har landat...

Jo, landat är nog vad jag gjort. Eller störtat eller vad ni nu vill kalla det. Satt och lyssnade på kyrkomusik för att avgöra vilka marscher vi ska ha på den stora dagen (som vi nu bestämt till 2 eller 9 augusti), och insikten om att jag faktiskt SKA GIFTA MIG drabbade mig med full kraft. Tårarna rann och allt blev plötsligt jättestort. Kanske bidrog det att jag direkt innan Mendelsohn lyssnat på Albinonis Adagio (som spelades när min far begravdes), men vidden av hela idén slog ner som en meteor. JAG SKA VERKLIGEN GIFTA MIG!!!! Jojo, vi har bott ihop i fem år och hela paketet, men det känns ändå enormt att få kliva in i kyrkan som fröken Andersson och kliva ut som fru Anteryd.

Men igår blev det i alla fall klart med brudtärna. Visserligen blir bröllopet väldigt litet (bara "närmast sörjande"), men eftersom sonen ska vara marskalk så kändes det även rätt med en tärna. Valet föll (inte helt oväntat) på en norsk, 14-årig flicka som jag tycker oerhört mycket om. Hon är min "sommerjenta", och jag blev väldigt glad när hon tackade ja. Jag hade frågat henne i ett SMS, men varken hon eller hennes mamma var helt säkra på vad en brudtärna är för något. Så pratade jag med henne igår, och hon undrade om det var samma sak som brudpike (alltså brudnäbb), vilket gjorde henne tveksam eftersom hon inte ser sig som barn längre (och det gör nog ingen annan heller). Men när jag förklarade att tärna är detsamma som forlover, så tackade hon så många gånger att jag tappade räkningen och sa, att det är den största ära man kan få. Så nu är det bara resten kvar...

POSTAT 2008-03-02 12:23:58

Äntligen!

Tänk, det fanns nån för mig också! För några år sedan misströstade jag när det gällde uttrycket "det finns någon för alla", och tänkte mest att jag troligen är undantaget som bekräftar regeln. Men så, för fem år sedan, så träffade jag Honom, den karl som jag vill dela resten av livet med. Och så, i fredags, på självaste skottdagen, friade jag till honom. Förlovade har vi varit i drygt fyra år, och nog har jag gått och väntat på ett klassiskt frieri med blommor och hela baletten, men när det uteblev så fick jag själv ta tag i det hela.

Eftersom jag ville ha det lite roligare än en vanlig enkel fråga i TV-soffan, så bokade jag bord på en mysig restaurang redan en vecka innan den stora dagen, och bad dem hjälpa mig. Och jo, det var inga problem, lovade man. Några dagar senare smög jag ner ett kort i min sambos matlåda, där jag tackade för fem underbara år, och berättade att vi skulle fira med restaurangbesök på fredagen.

Väl på restaurangen, började jag ångra mig. Tänk om han sa nej! Vad skulle jag göra då? Ville jag leva med någon som vill bo med mig, som accepterat min son som sin egen, som äger hus/bil/hund med mig - men som inte vill gifta sig med mig? Men det var lite väl sent att ångra sig, så det var bara att ta ett djupt andetag och istället njuta av sällskapet och den goda maten.

När varmrätten var avklarad, klappade sig sambon på magen och sa: "Åh, det här var gott. Orkar vi verkligen dessert också?" Då knackade paniken på i mitt hjärta, eftersom det var desserten som var kvällens höjdpunkt. "Jodå", sa jag, "en liten bit orkar du nog". Så vi beställde in varsin dessert, och när vi börjat äta på den, så gick det inte en sekund utan att någon i personalen kikade på mig och ville veta hur det gick. Min fråga stod nämligen på en liten lapp, som restaurangen lyckats rulla in i ett rån. Och vad händer? Jo, sambon petar hela tiden bort rånet... Men till slut, när allt annat var uppätet, började han knapra på rånet, fick fram lappen, log, såg på mig och sa: "Självklart".

Så nu planerar vi för fullt (läs: jag planerar, eftersom sambon inte tycker att planering är så kul), för vi har tänkt hinna med bröllopet i sommar. Det är mycket som ska göras, men eftersom vi båda är i 40-årsåldern, har ett hus med stort renoveringsbehov och vi inte har någon stor umgängeskrets, så har vi tänkt att ha ett litet bröllop med 15-20 gäster. Med andra ord blir det inte så märkvärdigt, och jag tror att vi hinner till augusti, som är den tid vi känner passar bäst.

Nåja, det är mycket som ska hinnas med. Kläder, kyrka, blommor, ringar och förtäring, och dessutom ska vi hinna ha ett vanligt liv med jobb och städning. Tur att man är frisk och stark!

FÖRSTA SIDAN   < 5 6